…fortsättning från del 2
Om rövarskogarna inte skrämmer för mycket kan man nu följa den branta stigen ned mot kapellruinen i Djupadal, fridfullt belägen intill en porlande bäck. Kapellet var nog i första hand till för att landsvägens resenärer skulle kunna vila innan vidare färd över Käglan. Käglan nämns ofta i äldre källor som en både vansklig och farlig väg, så här var det naturligt att be en bön för att den fortsatta resan skulle gå bra.
Med historiens glasögon över näsroten och blicken nedströms ser vi att Arbogaån då hade en nivå som låg fyra till sex meter över dagens. Det gör att ån tidigare nådde ända till kapellruinen. Troligen har det här sedan urminnes tider – typ stenålder – varit en mötesplats, där människor från Käglanskogen och stenåldersbosättningen vid Rynninge på andra sidan ån mötts.
Det är nästan så man kan se kungarna som passerade här på sin Eriksgata framför sig.
Här red Magnus Eriksson (1335), Erik av Pommern (1401), Kristofer (1442), Karl Knutsson (1448–49) och Kristian I (1458). Troligen passerade även Valdemar (1251) med sin far och förmyndare Jarlen Birger Magnusson.
Karl XI red också Eriksgatan men kom inte hela varvet runt. Han lär ha stannat i Ramsberg för att jaga björn och där fick han bud om att det var oroligheter vid gränsen till Danmark. Han ska då ha yttrat att ”igår dansade jag med mamsellerna i Vedevåg. I morgon ska jag dansa med dansken”.
Inte bara har området en fantastisk historia vad gäller människor och händelser, utan det är också en fantastisk natur i reservatet som omgärdar kapellruinen.
Det finns många sällsynta och hotade svampar som trivs här i den gamla skogen och flera av dem är beroende av kalkrik mark, till exempel slöjvaxskivling, bombmurkla och lilafotad fingersvamp. Dessutom finns här fåglar, som till exempel mindre hackspett och nötkråka, som behöver äldre skogar eftersom de inte klarar sig där man idkar modernt skogsbruk.
Vår allemansrätt är av hävd, men som tur är åsidosätts den rätten i naturreservat, så här är det förstås förbjudet att cykla eller för den delen köra med något motordrivet fordon. Och man får inte heller fälla eller ta bort träd eller buskar och förstås inte skada växtligheten på något annat sätt. Fortfarande får man dock plocka bär, svamp och blommor som inte är fridlysta eller rödlistade.
När tankarna vilat färdigt kring dem som gått före oss och kring hur världen förändrats är det verkligen dags att återvända till cykeln och fortsätta resan. En riktig rövarvisa som Kompisbandet tolkat, kan man lyssna till under promenaden tillbaka.
Vem var torparen egentligen?
Kommen så här långt på resan är det bara en kort bit till Käglans Mount Everest 106 meter över havet och därefter är det så gott som nedförsbacke hela vägen. Strax dyker vägen mot Ringaby upp på höger sida. Precis när man svängt in där så kan man se en liten oansenlig skylt i metall i vägkanten till vänster, knappt synlig för sly och annan växtlighet: ”Kägleborg. Sista brukare Karl Valter Pettersson. Utflyttad 1945”. Och vem var nu denne Karl Valter?
Karl Valter föddes 1908 i Längbro församling i Örebro. Han var son till Karl Fredrik Pettersson, som kom från Askersunds landsförsamling, och hans hustru Maria Augusta Fischer. Hon var dotter till den siste husaren i Fänninge, Karl Erik Fischer.
I november 1921 flyttade Karl Valter till torpet Kägleborg tillsammans med sin mamma, pappa och två systrar. Karl Valters pappa hade tidigare varit mjölnare i såväl Gällersta som Längbro och när pappan dog 1927 tog Maria Augusta över driften av torpet. Under den här tiden arbetade Karl Valter som vägarbetare medan den ena systern stannade i torpet som hemmadotter, med den tidens vokabulär. Den andra systern gifte sig och flyttade till Örebro. Inkomsten från torpet var årligen 500 kronor och Karl Valters vägarbete gav 700 kronor. Maria Augusta flyttade till Rostahemmet i Örebro 1945 och där avled hon 1967. Karl Valter flyttade sedan till Ullersäter och gifte sig 1954 och dog 1987.
Vän av ordning kan konstatera att skylten far med osanning eftersom den siste torparen på Kägleborg inte var Karl Valter själv, utan hans mor. Historien skrivs i de flesta fall av män och det kan ge resultat liknande detta. Icke förty är detta en plats som många människor kunnat benämna som sitt hem, i såväl glädje som sorg, så varför inte lite Torparrock med Sven-Ingvars på det.
Ringaby
Vid fortsatt färd mot Ringaby är det utför hela grusvägen mot Arbogaån. Mitt i backen kan man – i händelse av att det är rätt säsong och man har plats i packningen – ta en sväng ned till Adolfsbergs gård och fylla på sitt förråd av närodlad och välsmakande potatis. Därefter kan man fortsätta genom skog och över de öppna landskap som omger Arbogaån tills man kommer till Ringaby gård med dess betande får och getter alldeles intill vägen. På vänster sida finns också Bromanders får- och rekreationsgård där du kan få massage av slitna muskler eller införskaffa undergörande salvor från Österrike. Framför allt murmeldjurssalvan låter spännande.
Tre broar ligger nära inpå varandra och ska passeras. Vid den första kan man på höger sida se Ringaby kraftverk.
Kraftstationen byggdes av Lindesbergs stad och togs i bruk 1914, vilket också räknas som födelsen av Linde Energi. Det var Arbogaföretaget
Qvist & Gjers som projekterade kraftverket och stationen är en tidstypisk tegelbyggnad med ställverkstorn på ena gaveln. Här produceras årligen
1,54 MW ren och förnybar el.
Efter att ha passerat några hästhagar är det dags att korsa originalfåran av Arbogaån för att komma tillbaka till Västmanland och framför allt hem till vår socken. Till skillnad från bron över Ässingeån har denna träbro tärts hårt av tidens tand vilket ger begränsad framkomlighet, men för oss cyklande räcker den utmärkt till.
Vassbrons festplats
Inne bland snåren på vänster sida om vägen ligger resterna av Vassbrons festplats. Från både när och fjärran kom folk hit för att ägna sig åt diverse festligheter. Bland annat lyssnade och dansade man ibland till Sving-Arne och hans band. Arne var postis i Örebro och ägnade fritiden – och ibland även arbetstiden – åt att spela sving och jazz. När den här berättelsens cyklist började sin karriär på Posten – under den tid då det fortfarande var en riktig post – fick han förmånen att jobba tillsammans med Arne, vilket var mycket spännande men föga moraliskt danande för en 15-åring.
Eventuellt kan man höra Owe Thörnqvist med På festplatsen om man sparkar undan några stenar i gräskanten, men eftersom det inte är helt säkert så går det bra att lyssna på Pugh Rogefeldts version med gylfspelande här.
Den tredje och sista bron på färden är den över Sverkestaån. Ån börjar en bra bit upp i Bergslagen och på sin färd neröver har den varit till stor hjälp för de hammarsmedjor som anlades längs ån.
En liten bit till höger om bron rinner Sverkstaån strax ihop med Arbogaån och gränsen till Närke. Bortöver Rynninges gärden kan man se en liten höjd med några träd på; på det lokala tungomålet heter platsen Potatisbacken och här gömmer sig en stenåldersbosättning under gräset. Tanken svindlar vid tanken på att här bodde människor för 4 000–6 000 år sedan.
Bördiga jordbruksmarker och möjligheten till livsmedelshandel med Bergslagen gav goda förutsättningar för stora och rika bondbyar som Rynninge att växa fram. Flera av byarna har en oskiftad bebyggelsestruktur så att karaktären av radby har bevarats. Många av gårdarna har varit så pass välbärgade att de gestaltar sig likt små herrgårdar.
fortsättning följer…
Be the first to comment