…fortsättning från del 1
Folkrace
Och just som man kan ladda för ännu ett nedförslut dyker SMK Arbogas motorbana upp som ett sår i skogen. På banan körs rallycross och crosskart, men framför allt kör man folkrace.
1981 kom folkrace till Sverige och som så mycket annat gott här i livet importerades det från Finland (på finska heter det jokamiehenluokka, som i princip betyder ”en klass för alla”). Avsikten med importen var att det skulle finnas en sportgren som inte var så kostsam för de som tävlar i sporten. Den första provtävlingen kördes just vintern 1981 och tävlingsformen blev snabbt en stor framgång – vid årets slut hade 63 tävlingar körts och vid årsskiftet fanns det första reglementet för sporten på plats. Det tog bara dryga halvåret innan hela 3 837 personer löst tävlingslicens i Sverige. Det finns cirka 130 banor runt om i Sverige idag och varje år genomförs ungefär 450 tävlingar på dessa, varav tre till fyra av dem går på vår egen bana.
Alla bilar som kommit till start för en tävling är till salu för 11 000 kronor. Medan tävlingen pågår och fram till en kvart efter tävlingens slut får vem som helst lämna anbud på de tävlande bilarna. Fast vill man lägga bud måste man ha åldern inne för att själv tävla i folkrace samt ha en licens. Utöver priset för bilen tillkommer en administrativ avgift som tillfaller arrangören. När alla har lagt sitt bud så förrättar en domare/tävlingsledare en lottdragning på de anbud som lämnats. Den som har lyckans lott kan dock inte vara säker på att få en komplett bil eftersom personlig utrustning, som till exempel förarstolen och bilbältena får demonteras innan försäljningen. Att man har det här förfarandet är för att man på ett enkelt sätt vill hålla nere kostnaderna för hela sporten; förhoppningen är att om man är tvungen att sälja bilen för högst 11 000 kronor då kommer man inte att lägga ned högvis med pengar på att iordningställa bilen inför en tävling.
Mekanikerna på plats vid ett folkrace imponerar storligen. Att byta en drivaxel tar vanligtvis någon timme på en vanlig bilverkstad, men på ett folkrace med deras mekaniker tar det imponerande två minuter.
I ärlighetens namn skall dock nämnas att jobbet blir mer – mycket mer – tillförlitligt gjort på en vanlig verkstad. Det är dessutom bortom allt rimligt tvivel bevisat att folkracefolk är gediget genomtrevliga och till exempel bistår förvirrade Citroënförare med bensin när denne glömt att tanka och därför står torsk på bränsle i höjd med banan. Dessutom ger de inte några undermåliga kommentarer om situationen, till skillnad från Citroënförarens sambo.
Stanna gärna en stund och andas innan cykelturen återupptas, för nu väntar rediga uppförsbackar mot Käglans högsta punkt. Med blicken över motorbanan kan man gärna lyssna till Janis Joplin – även om bilen hon sjunger om knappast kommer att synas på en folkracebana ens i närtid.
Milstenar
Käglans högsta punkt ligger hela 106 meter över havet och det är dit cykeln ska trampas. För att inte visa omvärlden och eventuella medtrafikanter att konditionen inte är vad den borde kan man visa sig kulturellt och historiskt intresserad och därför stanna mitt i backen och betrakta milstenen som står där. Den vittnar om att vi nu är en mil från Fellingsbro gästgiveri.
Alla milstenar utgick från Stockholms slott och markerade avstånd mellan skjutshåll och gästgiverier. Utifrån 1649 års Gästgivarordning och fram till 1890-talet användes milstenar i Sverige för att markera avstånd längs landsvägar och senare även häradsvägar. Innan Gästgivarordningen användes något som kallades landskapsmil, en milsträcka som skilde sig från landskap till landskap.
Att lämna de i landskapet erkända och välbekanta landskapsmilen för att istället använda en gemensam definition av ”mil” väckte motstånd och det krävdes konkreta och erkända markeringar som kunde vinna allmogens förtroende för att det skulle kunna genomföras. Lösningen på detta blev milstolpar, vilket vi förstås kan tacka romarna för.
Milstolpar uppvisar ett varierat utseende, men är ibland placerade i fundament av kallmurad sten och ofta försedda med kunglig krona och monogram. Miltalet anges som 1 mil, ½ mil eller ¼ mil. Eftersom landshövdingarna var intresserade av att få ett varaktigt minnesmärke över sin person och gärning så genomdrev denne milstensprojekten med ”lämpliga föreställningar” och såg till att namn och ofta även årtal fanns med på milstenen.
Landshövdingen som står namngiven i uppförsbacken mot Käglans högsta punkt hette Evert August Franc och var ryttmästare och sedermera överste vid Skånska kavalleriregementet. Innan han blev landshövding blev han också utnämnd till riddare av Svärdsorden.
Vid tanken på hans gärning och att årtalet 1781 finns på stenen kan själen flykta till musik som Mozart skapade detta år.
Det börjar bli dags att låta cyklingens svett övergå i kallsvett då vi närmar oss rövarborgen där Ivar Munk hävdade sitt revir under andra hälften av 1600-talet. I alla fall om inget offer gjorts vid offerkastet, för att skydda mot rövare och annat ont.
Rövare och ruiner
Strax efter att man cyklat under kraftledningen så går det in en gräsklädd skogsväg till höger och 50 meter in där sitter skylten ”Kapellruin”. Vill man se ruinen får man parkera cykeln och använda apostlahästarna, vilket väl kan vara passande med tanke på målet, ett kapell för dem som pilgrimsvandrade. Fast det var ju det här med Ivar Munk, Käglans egen Robin Hood.
Till vänster om stigen, alldeles i början, ligger några stora stenrösen. De flesta arkeologer hävdar att det är bronsåldersgravar, men helt i min farfars smak, så lärde jag mig att man inte ska förstöra en bra historia med en massa sanningar och fakta, så det får gärna fortsätta vara de rövarborgar som de i folkmun varit sedan urminnes tider. Och det var här Ivar Munk och hans anhang härjade i kring.
Ivar föddes i ett välbeställt hem där hans far var jordägare. Som äldste son var det meningen att Ivar skulle överta gården uppe vid Ödeby. Magnus Gabriel de la Gardie hade i samband med Karl den XI:s reduktion blivit av med Ödeby, men Ivars far klarade sig undan reduktionen. Tyvärr var det någon som skvallrade för kungen om att marken som Ivars far innehade också var kronojord och därmed hade tillhört staten en gång. Det hela resulterade i att Ivars far gick från självägande bonde till torpare och därmed försvann Ivars hela tilltänkta framtid som välmående jordägare.
Istället drog Ivar till skogs och blev rövare, besatt av en vilja till hämnd. Det första målet för hämnd var kungens fogde på Ödeby. Fogden hade för avsikt att ingå äktenskap med skogvaktarens dotter Anna, men även Ivar hade ett gott öga till henne. Så Ivar kidnappade Anna framför ögonen på fogden. I vild galopp red de mot Arbogaån med fogden och hans män i hälarna. Ute på ån gick hästen genom isen tillsammans med sina ryttare och både Anna och Ivar drunknade och så även Annas far som förtvivlat försökte rädda sin dotter ur vattnet. Annas och hennes fars kroppar bärgades ur det iskalla vattnet och begravdes i vigd jord vid Ödeby kyrka medan Ivars kropp lämnades i skogen för djuren att ta hand om. Som tur var tog Ivars rövarkumpaner istället hand om Ivars kropp och en mörk natt begravde de honom bredvid Anna på kyrkogården.
fortsättning följer…
Be the first to comment