Även om man “bara” har en vanlig trampcykel så finns det vackra vägar även för cyklister att ta sig runt på i trakten och ännu lämpar sig vädret väl för cykling. Starten kan lämpligen vara Kungsvägen ut från Broa mot residensstaden Örebro. Vid passagen över Ässingeån kan man låta sig imponeras av den gamla stenbron strax vid sidan av nuvarande allfarväg. Den vittnar om att man gjorde vackrare broar förr. Bron som är en del av den gamla vägen in till Fellingsbro är en så kallad valvbro helt i sten.
Som så mycket annat när det gäller byggteknik är det romarna som ligger bakom tekniken att bygga valvbroar och konstruktionstekniken tog stora steg framåt under romartiden. Arkitekten som ritade Pont du Gard i södra Frankrike under det första århundradet efter Kristus, lovade att bron skulle hålla i minst femtio år. Han hade nog häpnat om han fick veta att den står där över floden Gard än i dag.
Tekniken bakom valvbroar är lätt att förstå. Grunden är att det måste finnas starka stöd, brofästen, på var ände av bron. Tänk er sedan en ställning med en cirkelformad träform mellan de två brofästena. Efter det är det bara att stapla sten, från sidorna av valvet och in mot den högsta punkten på bågen. Och till slut trolleritricket: Den så kallade hjässtenen som kilas fast i toppen. Efter det kan träformen plockas bort.
När träformen är borta så vill naturens lagar, tyngdkraften, att stenarna ska falla neråt. Då ökar friktionen mellan stenarna och de kilas fast mellan varandra så att stenarna hänger kvar i en vacker båge. Eftersom kraften från stenarna pressas ut mot sidorna är det helt avgörande att brofästena står stadigt som berget.
Det var kung Adolf Fredrik som 1752 bestämde att alla broar i Sverige skulle byggas av sten. Allt för att försvåra för den elaka fienden att bränna träbroar och därmed minska arméns rörlighet. Därför är stenbroar är vanligast i Skåne och kustlandskapen.
I Sverige finns cirka 2 500 valvbroar och en av dem är vår bro över Ässingeån. Den senaste valvbron som byggdes för trafik var under tidigt 1900-tal och 2004 byggdes också en valvbro, men det var på Bro Hof golfbana och det räknas väl inte riktigt.
Några tramptag senare kommer man fram till Skulstavägen och strax efter den går en stig in som går snett parallellt med Kungsvägen och som gör att man landar vid Krakow. Det gamla husartorpet är idag loppis och butik, där en nyfiken besökare kan hitta såväl gammalt som nytt och samtidigt få en känsla för hur det kan ha varit att bo i ett timrat torp.
Landskapsgräns
När man cyklar tillbaka ut på Kungsvägen är det dags för nästa bro för att kunna korsa Arbogaån. Här går gränsen mellan Västmanland och Närke och mitt på bron finns två vackra tavlor med respektive landskaps vapen.
Uppförsluten som väntar upp på Käglan gör att cyklisten nog gör klokt i att ta en paus och samla kraft under den vackra pilen vid strandkanten intill bron och i dess skugga i stillhet blicka ut över vattnet och de böljande sädesfälten. Filosofisk musik med ”Ol’ Blue Eyes” (Frank Sinatra med Old Man River) är synnerligen lämplig att vara bakgrund till kontemplationen, för vad är väl Mississippifloden mot Arbogaån?
Det kan vara så att en del av oss tycker det är bättre att fika på kondis än att ha kondis och då blir det garanterat lite arbetsamt nu upp på Käglan. Nästan 80 höjdmeter skall tillryggaläggas, så ett stopp precis vid avfarten mot Götlunda kan vara direkt nödvändigt. På höger sida mitt emot vägen mot Götlunda ligger Skogvaktarstugan näst intill helt kvävd av träden som vandrat inpå de bräckliga husväggarna. Detta är en av de utgårdsstugor som hörde till Frötuna.
Överflöd av stenmurar
Strax efter stugan vandrar en låg stenmur längs med vägen. I sin krafts dagar var muren 1 ¼ alnar hög och 2 alnar bred, vilket i dagens mått gör den 0,75 meter hög och 1,2 meter bred.
Muren är en del av det som var nödhjälpsarbete under den stora svälten 1867‑1869. Långa vintrar samt kalla och blöta somrar gav missväxt och svält. Man fick blanda bark och lavar i brödet. Till och med halmtak revs och användes som foder till djuren. Samhället stannade av och arbetslösheten sköt i höjden. Dödligheten var stor, särskilt bland gamla och barn och en grosshandlare i Arboga blandade ut rågen med sand till men för köparna. Straffet blev att bära en järnring runt halsen.
För att hjälpa de nödlidande som inte arbetade bildades undsättningskommittéer, men dessa satte upp regler att det som mest var tio procent av hjälpen som fick skänkas bort som rena allmosor och då bara till personer som var oförmögna till arbete. Resten av de ersättningar som betalades ut skulle vara ersättning för olika former av arbete, till exempel att bygga murar eller något som gagnade jordbruket. I slutänden blev dessa nödhjälpsarbeten mest symbolfrågor för att markera att man inte ville se tiggeri och lättja. För att få hjälp krävdes arbete, även om man knappt kunde stå på benen på grund av svält. Ibland var ersättningen så låg att den inte räckte att överleva på, men för stor att svälta ihjäl på. Det var arbetslinjen som gällde hela vägen in i döden.
Nödsökande kvinnor och barn fick oftast ägna sig åt olika former av hemslöjd, varför mängder av föremål producerades för själva principens skull, men för den skull utan att någon gång komma till nytta.
Det var indelta soldater som ledde nödhjälpsarbetet, men dock inte husarer vilka ansågs vara för fina för denna form av arbete. På den här tiden kostade en tunna råg på 147 liter hela 50 kronor medan årslönen för en jordbruksarbetare var 200 kronor. Samtidigt kostade en amerikabiljett 100 kronor, vilket gjorde valet enkelt för många. Drömmen om det förlovade landet omsattes i handling och nu tog emigrationen fart på riktigt.
I ärlighetens namn skall erkännas att vår socken klarade sig relativt väl under svältåren, men det kom många tiggare från städerna runt omkring. De som bodde norr om Gävle hade det svårast eftersom det var nästan omöjligt att få fram någon nödhjälp. Bottenviken låg under is till långt in i maj och järnvägen slutade i Gävle; transporter till de norra delarna av landet var i princip omöjliga. De som ändå genomfördes när vattnen var farbara hade en tendens att lagras i kuststäderna utan att nå de behövande i inlandet.
Här, som på många andra ställen i vår bygd, kan det vara på sin plats att reflektera över de som gått före och skapat vårt välstånd. Kring Piteå härjade svälten som värst och Euskefurat får tolka tankarna i låten Hotaheiti.
Offerkast
Det går uppför och uppför och just där vägen korsas av en av de slingor som hör till Käglanspåret finns det på vänster sida vad, som vid en snabb anblick, ser ut att vara en rishög. En rishög är det ju också, fast inte vilken rishög som helst, utan ett offerkast.
Ett offerkast är en plats där människor i urminnes tider kastat/offrat en sten, ett mynt eller en pinne så att det uppstått ett röse eller en rishög. Traditionen är ofta kopplad till att någon omkommit just där eller blivit mördad. Man offrade för att hedra den döde, för att själv undgå olycka och för att inte riskera att möta den dödes vålnad under resan. Stigar och vägar var osäkra, rövare härjade i skogarna och tron på “oknytt” var stor. Så för säkerhets skull så offrade man något.
De flesta offerkast är sedan länge försvunna men just den här rishögen mitt på Käglanhöjden vid vägen upptäcktes i modern tid och har återupptagits som just offerkast. Dessutom fungerar magin, ingen människa har sett ett troll eller annat övernaturligt väsen på Käglan sedan återupptäckten. Så varför inte offra en pinne för själsfridens skull. Ställ sedan cykeln åt sidan en liten stund och gå en bit tillbaka på vägen mot Fellingsbro, fram till hygget på vänster sida. Långt i fjärran sticker tornet på Fellingsbro kyrka sitt spjut mot himlen, tak på ladugårdar blänker och en bit i fjärran skymtar man Billeruds fabriksskorstenar och röken från Rockhammars bruk som vittnesbörd om den svenska skogens värde. Här vilar hela socknen och stora delar av Västmanland mot ögonen. Till denna vy kan ju ingenting passa bättre än en tonsatt Frödingdikt med Mando Diao (Strövtåg i hembygden).
Plocka upp den parkerade cykeln och fortsätt längs vägen. Det mesta är utför från offerkastet och det är bara att njuta, för än är det inte slut på uppförsbackar. Hasta inte för mycket utan passa på att slänga getögon in i skogen för att upptäcka platserna för svamp, blåbär och lingon – i mängder som kan försörja hela socknen.
fortsättning följer…
Be the first to comment