Hoppfullt om livet med Parkinson

Richard Jändel

Två föreläsningar på samma dag skulle vara en rejäl prövning för vem som helst. Ändå är det inte Richard Jändels största utmaning. I stället är det ”vilddjuret” Parkinson, den obotliga sjukdomen som han måste tämja varje dag.

I onsdags berättade Richard Jändel om livet med Parkinson, först för folkhögskolans kursdeltagare efter lunch och sedan på kvällen för ett 40-tal intresserade fellingsbroare.

Som barn drevs Richard Jändel av en längtan ut i världen. I vuxenlivet infriades många av drömmarna och framgångarna i arbetet som kock, journalist och författare avlöste varandra. Efter ett avklarat mål siktade Richard Jändel alltid mot tio nya. De egna prestationskraven var skyhöga.

En dag för tolv år sedan började ett ben att krångla, med sträckningar som inte gav med sig. En kunnig vän förklarade att det såg ut som om Richard hade fått Parkinsons sjukdom. Efter lite googlande sänkte sig mörkret, både bildligt och bokstavligt, när han till slut förstod att Parkinson är en progressiv sjukdom som inte går att bota.

Mörkret skulle komma att omsluta det mesta som varit Richards ljuspunkter i livet. Han kallar denna period som en vandring längs djupa gruvgångar, där han såg sitt tidigare liv som han inte skulle få tillbaka, som han inte kände att han tagit tillvara på rätt sätt.

Rörelseproblem och stelhet liksom sömnsvårigheter var följder av sjukdomen som Richard Jändel skulle få uppleva. Humörsvängningar och personlighetsförändringar fick han också erfara, innan han insåg att han måste lära sig behärska det vilddjur som sjukdomen Parkinson är.

Efter diagnosen följde nämligen många svåra personliga motgångar slag i slag. Men när Richard en dag pratade med en vän om att han funderade på att avsluta sitt liv, slog vännen näven i bordet och utbrast: ”Vet du vad som är värre än en dålig förälder? Det är ingen förälder alls. Ta dig samman – du kan inte överge dina barn.”

Richard Jändel insåg att han hade glömt alla människor runt omkring sig, och att han hade en skyldighet mot sina barn att hålla ut. Där kom vändpunkten. Fortfarande, berättade Richard, blir han alltfort sämre, men förhållningssättet till sjukdomen, och till själva livet, har förändrats. Han har också insett att han faktiskt har människor omkring sig som stöttar honom, som bryr sig och som finns där när ångesten blir för tung.

Richard Jändels råd till sjukvården är: lyssna på patienterna. Säg inte bara att de behöver skärpa sig, kämpa mer, rycka upp sig. Rådet till vänner och anhöriga är: visa empati och var ett stöd, men tyck inte synd om. Var inte rädd för att möta en människa som är sjuk – Parkinson smittar inte.

Tron på livet fann Richard bland annat i naturen, som alltid finns där, läkande och helande. Han satte också upp små mål för sig själv. En dag då han klarar att städa och diska, det är en bra dag. Han lärde sig att njuta av den dag som är, att inte bara låta livet passera revy, och tänka på vad han faktiskt lyckas med.

– Jag har lärt mig att uppskatta varje stund som är bra. Att tänka på det jag faktiskt har, sade Richard Jändel, som avslutade sitt föredrag med den lika enkla som tänkvärda devisen: det finns alltid hopp.

About Maria Andersson 7 Articles
Folkhögskollärare och verksam som skribent sedan 25 år. Naturaliserad västmanlänning men med djupa rötter i Ångermanlands älvdalar, fjordar och berg. Läser när jag inte gör något annat.