Sven-Rune i byn: Bergsmän i stan

I den gamla Fellingsbro socken fanns förr flera välbeställda bruksherrar till de många hammarsmedjorna. Ofta var de även borgare i Arboga, vilka sedan vidarebefordrade järnet till Stockholm.  Detta i vår socken alltså.

Längre norrut fanns bergsmännen, som drev såväl gruvor som hyttor. I grunden var de bönder med hyttorna som en binäring. Lönsamheten kunde vara väl så god och man byggde sig ofta stora och fina bergsmansgårdar. De här herrarna – liksom ”mororna” – hade i regel hög status i sin bygd.

Nu var det dock så att de ofta bodde en bra bit ifrån städer som Nora, Lindesberg och Arboga, vilka de inte besökte alltför ofta. Detta gjorde att de modemässigt inte direkt låg i topp, när det gällde klädsel och annat. Visst, det var rejäla kläder ofta i vadmal kompletterat med storvästar eller skinnförkläden och kraftiga läderstövlar. En tovad hatt fulländade det hela. Inget fel alltså. Blev man efter en tid sedan litet extra långhårig, fanns  ju ullsaxen. Men hel och ren var man. Sedan fanns det förstås de som klädde sig i såväl långrock med silverknappar och matchande hög hatt. Som en extra krydda var att man gärna gick med sin bergsmansyxa – en speciell promenadkäpp ofta med silverbeslag.

I Fellingsbro fanns egentligen bara en sådan här beskriven bergsman och det var Michel Hindrichson, som ägde hyttan i Långbo ovanför Oppäsen. Han var dessutom den som byggde upp Finnåkers bruk och blev dess första ägare – med eget järn att bearbeta. Som extra uppdrag företrädde han också bergsmännen inom ett stort område i Bergslagen. Han var för övrigt den som ansvarade för förbättringen av den gamla vägen mellan Vesslingby och Ramsberg. Ingen direkt vanlig bergsman alltså. Detta omkring år 1614.

Från hyttorna såldes från början järnet via Fellingsbro direkt ner till Arboga för vidare transport till Stockholm och sedan ut i Europa. Fellingsbro var alltså redan då något av en port för Bergslagen till Mälardalen och utlandet!

När hammarsmedjorna byggdes ut, skedde leveranserna i första hand dit och sedan som bl.a. stångjärn till Arboga, men fortfarande fanns viss avsättning för deras osmundsjärn/tackjärn. Det krävdes då en och annan resa bl.a. ner till Arboga för att komma överens om affärerna. Ofta slog man sig ihop med andra till dessa turer för att där slutligen ”angöra” något lämpligt värdshus för såväl lekamlig spis som övernattning. Här följer nu en beskrivning om hur det en gång gick till, enligt vad som berättats :

Efter den långa resan var det alltså trevligt att få koppla av med allt som bjöds av mat och dryck. Mycket hade man att diskutera och kvällen blev lång. En som nu började bli litet orolig, det var värdshusvärden. De här – i hans tycke – litet ovanliga och ”lurviga” gubbarna såg vid första anblicken inte direkt ut att vara stadda vid tillräcklig kassa och vartefter påfyllningen av såväl mat som dryck fortgick, började han bli alltmer osäker. Skulle de ha råd med allt?

Efter den sedvanliga undran om det smakade bra, så kunde han inte undvika att tala om att det nog skulle bli ganska dyrt det här! Dyrt, som sagt! Ja, dummare var inte gubbarna än att de förstod vad han menade. Man sade inget, men en av dem lättade på västen och tog fram en välfylld penningpung, tog upp en bunt sedlar, tryckte fast den på en spik och sade:

– Dä ä bare te å dra åv vartätter!

Så berättas det.Vad är det man säger? Man ska inte döma hunden efter håren.
Det var då det. Sådant händer naturligtvis inte nu för tiden?

Sven-Rune i byn

för länge sedan.

About Elias ben Salem 141 Articles

Elias som bor i Fellingsbro är  (o)ansvarig chefredaktör.
Han är civilingenjör och civilekonom med ett förflutet från flygvapnet, industrin och egen verksamhet.
Elias är skaparen, utvecklaren och utföraren av Fellingsbroportalen som han nu tar med sig in i fellingsbro.se.