Med glädje läste jag intervjun med Ida Rosén Branzell på Ängeby, i fellingsbro.se och särskilt om hennes medverkan i Tranströmers Stenpoesi i Västerås. Visst är det fantastiskt hur en idé kan fortplanta sig, materialiseras och få vingar! Precis som en riktigt bra dikt.
Häromveckan var jag på en föreläsning på Västerås stadsbibliotek i samband med Förintelsens minnesdag. Det blåste isvindar över det gamla torget vid Domkyrkan och runt betongvaruhusen några kvarter bort var det knappt uthärdligt. Ni vet hur det är med den där sortens kyla: man knyter ihop sig, borrar ner hakan i kragen och försöker att ställa sig ”mitt i kläderna”, som en köldhärdad kollega från Luleå uttryckte sig häromdan.
Just så gjorde jag strax utanför biblioteket efter föreläsningen, som med anledning av dagens tema kanske inte var sådär överdrivet upplyftande. Med blicken i marken tog jag ett steg och ett steg till, och så plötsligt dök Tranströmers rådjursdikt upp framför fötterna. Det var som att möta en gammal vän i en okänd stad.
Egentligen har dikten en ganska anonym titel: ”Från mars -79”. Dikten i sin helhet är i stort inte mycket längre, men säger i några korta ord mer än tio läroböcker i semantik. Jag hoppas att jag inte överträder någon upphovsrätt när jag här återger den:
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
Jag tänker inte ge mig på att analysera detta mästerverk; det talar för sig självt. Men när vi nu har denna ljuvliga vita snö omkring oss ännu några dagar, blir Tranströmers ord än mer aktuella. Det är vidunderligt spännande att promenera över Toijeberget och utefter ängsvägen och ta del av alla de olika språk som djuren kommunicerar genom sina spår. Här har en räv gått och släpat svansen efter sig; där har några rådjur legat gömda i fjolårsgräset – längre fram har några vildsvin lunkat längs dikeskanten, vänt om och gått tillbaka samma väg. Uppe på berget har en hare lugnt skuttat över hällen, för att sedan tvärt hoppa åt sidan och fly in i skogen. Man kan se hela scenariot framför sig, som en film.
Tänk också hur mycket vår omgivning berättar för oss, vilka okända historier och sagor som rullas upp mitt framför fötterna på oss. Det är en sanning som blev mycket tydlig för mig när jag och mina redaktörskollegor arbetade med Fellingsbroboken. Vi fick så många uppslag, många fler än vi hann följa upp. Bakom varje sten, varje hus och varje bynamn, fanns trådar att nysta i och människoöden att uppmärksamma. De oskrivna sidorna bredde ut sig åt alla håll, så att säga, och vi hade fullt sjå att sätta ord på åtminstone några av dem.
Det finns ett vackert ord som vi inte använder så ofta i dag, och det är verbet ”språka”. Att språka är något annat än att ”prata”. Det var kanske det som Tranströmers diktarjag saknade när han reste ut till ön: människor som språkade med varandra. Ord, ord, ord – dem kan vi tröttna på, men språkandet kan vi inte leva utan.
Om du lyssnar riktigt noga, vilka språk är det du ser och hör? Vilka oskrivna berättelser möter du när du går ut idag? Vad berättar spåren som människor i Fellingsbro socken lämnat efter sig – idag, igår och sedan många århundraden tillbaka?
Vissa öden är lika diskret berättade som ett ensamt rådjursspår i snön. Det gäller att man koncentrerar sig och lyssnar allvarsamt och tålmodigt. Men gör man det, kan man få höra hisnande historier. Vem vet, kanske några av dem kokas ner till kloka citat som vi en gång kommer att få läsa på gatstenarna i Fellingsbro?
