Det var det sista Robert sade när jag talade med honom häromdagen om hur det känns efter att utvisningen av honom sköts upp ytterligare några dagar.
– Ta hand om dig…
Det säger denne kloka, unga man som ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan himmel och helvete.
Hur orkar du säga ”ta hand om dig” när du själv är den som behöver tas om hand?
– Det är många som tar hand om mig… som hjälper mig… det är deras kraft som ger mig styrka…
Har du aldrig under denna tid funderat på att ge upp?
– Nej. Aldrig. Jag tror och jag hoppas. Jag vill ju inget hellre än att få stanna.
Men om du inte får det?
– Det får jag försöka förstå… försöka ta till mig… det är svårt att inte kunna förstå… men det finns något som hela tiden är viktigast… att jag lever. Det är jag tacksam över.
Man kan snubbla, falla och bli liggande av betydligt mindre motgångar än de som Robert mött och möter. Eller också kan man – som Robert – använda dem som trappsteg i sitt eget liv och utveckling. Han har den inre styrkan att klara det.
– Jag tror att det finns en mening med allt. Ibland kan den bara vara svår och ta tid att upptäcka. Men den finns.
Att prata med Robert är inte en händelse. Det är en allt starkare och starkare upplevelse.
En sådan tacksamhet.
En sådan ödmjukhet.
En sådan styrka.
En sådan mognad.
En sådan vilja.
En sådan förebild!
Vet du vad Robert, jag är övertygad om att människorna i Fellingsbro socken, Örebro län och Sverige behöver dig mer än vad du behöver oss.
– Vi behöver alla varandra.
Tack Robert, hoppas att vi hörs och ses!
– Tack själv!
– …och ta hand om dig!
Foto: Lena Kallionpää
