Som bekant ska den gamla ”Rosagrillen” ersättas med en ordnad rastplats. Vi tackar! Detta då i bekväm anslutning till drivmedel- och verkstaden Mekonomen – med möjlighet till en ”fika” av det enklare formatet. Här kan då även de större transportbilarna få en bra parkeringsmöjlighet. Visst, i byn finns ju ett par pizzerior, men då med inte alltför goda väntplatser för ”tradarna”.
Vår Bergsväg genom samhället är, som vi dagligen ser, väldigt trafikerad och då just med tunga transporter – till och från Bergslagen. Även privatbilister till olika arbetsplatser fyller på trafiken. Detta gäller också mellan Fellingsbro och Örebro, för oj, vilken trafik det är morgon och kväll på vår krokiga Käglanväg. Till Örebro är det ca 3,5 mil, men är det inte alltför halt, så är man på plats på ca 35 min.”Oj, är det så långt”, säger kanske en Stockholmare. Men när vi då talar om tiden, så tystnar man, för där räknar man faktiskt i första hand tiden – och inte avståndet. Då finns vi faktiskt ganska nära!
Ja, så gjorde man också förr faktiskt. Man skiljde nämligen på en landmil och en skogsmil.
Skogsmilen var kortare, men den tog längre tid. Intet nytt under solen alltså!
Tid ja. Det tog det för våra forbönder förr i världen. Under flera hundra år gick trafiken här förbi mellan hyttor och hamrar till och från Bergslagen och Arboga. Både människor som dragdjur behövde då få en mat- och vilopaus ibland, ja även något att dricka förstås. Vad fanns det då, som kunde ge en värmande stund och även en övernattning vid de oftast förekommande vinterresorna ?
Om vi nu börjar i hamnstaden Arboga, så fanns där gott om härbärgen och krogar. Väldigt många förresten! Man mådde troligen då ganska bra vid starten mot Fellingsbrohållet. Men redan bortom Jäders bruk fanns första möjligheten till ”förstärkning”. Krogen med det passande namnet Fördärvet finns kvar även i dag. Detta visserligen inte som krog utan nu som privat bostad – väl bevarad. Nu blev det några km igen och då till Ålsänge. Krogen där var visserligen inte helt legaliserad – men fanns där gjorde den. Men en sup eller två kunde ju pigga upp innan man kom till den verkligt stora platsen, Fellingsbro Värdshus, med intilliggande tingshus för Fellingsbro härad. Här fanns också skjutshåll med möjlighet till hästbyte eller hyra av såväl kärra som kusk. Att det där nu är i ett slutligt förfall är bara att beklaga. Det hela låg ju strategiskt efter den tidens stora väg mellan Stockholm och Örebro för vidare transport väster och söderöver – eller norrut mot Berglagen.
Nu upp på Fellingsbroåsen och norrut mot Vessslingby krog för en färdknäpp och ganska snart till den hägrande Hedkrogen belägen vid korsningen ner mot Sörbyholm. Men! Faktiskt kunde man en tid få en stänkare i lönnkrogen i den gamla Herrstugan alldeles vid kyrkan. Krogen fick i alla fall upphöra efter en tid och stugan revs. Även vid komministergården tillhandahölls starka drycker så sent som under 1800-talet. Att sedan Fellingsbroprostarna klagade, brydde man sig inte så mycket om. För det var faktiskt så att man i synnerhet på 1700-talet söp alldeles förskräckligt mycket och oftast av den hemtillverkade spriten, detta trots att den finkeldoftande drycken måste ha smakat allt annat än gott…
Efter Hedkrogen kom så värdshuset vid Österhammar under senare tid och sedan Sällinge med först tull för de vägfarande med varor till Bergslagen och här värdshuset, som finns kvar än i denna dag, men även det som privatbostad om än delvis ombyggt.
Nu blev det en ganska lång färd över skogen innan Pilkrog dök upp för efterlängtad paus med såväl mat som dryck för både dragare som körare. Så blev det en skogsfärd igen, där Morskoga krog fanns i sikte. Där stannar min beskrivning, men beroende på vart man sedan skulle, fanns det som tidigare under färden även i fortsättningen ”livgivande uppehållsplatser”.
De här resorna till ”Bäsch” var ju något man var ålagd att utföra och visst gav det en del extraförtjänst i kassan – om nu inte krogbesöken blev alltför många. Tyvärr kom i en del fall jordbruket på efterhand för alla dessa kol- och järnresor, vilket bl.a. beklagades av prosten Engelharth. När sedan de här färderna upphörde i slutet av 1800-talet, fick faktiskt jordbruket ett märkbart uppsving, vilket alltså bevisade riktigheten i prostens farhågor.
Så blev det en del tankar på pränt bara för att vi nu ska få en enkel rastplats i vårt samhälle – visserligen nu under betydligt nyttigare former än förr, men vi ska väl inte jämföra då med nu – då en annan tid.
Sven-Rune i byn
