I förra numret av fellingsbro.se publicerade vi en intervju med Sven Olof Axelsson som följde yrkesluffaren Elov Kristoffersson under ett helt år med sin kamera. Fotona som Sven Olof då tog är numera att betrakta som konsthistoria.
Har man en gång sett dem glömmer man dem aldrig. I morgon är det vernissage i Sockenstugan på Bergsvägen i Fellingsbro. Där finns ett antal luffarbilder. Bilder av och ur ett liv. Bilder tagna av Sven Olof Axelsson! Du kan se ett urval av bilderna här nedan.
Sven Olofs bilder talar för sig själva. Men till några av dem har vi lagt till en kommentar från Sven Olof själv. De kommentarerna gör att vi får lära känna luffaren Elov ännu lite närmare.
Här nedan följer även den text som Sven Olof själv har skrivit om sitt möte med luffaren Elov Kristoffersson.
Sven Olof Axelsson:
”Våren 1969 mötte jag Elov Kristoffersson, han funderade, han bad mig om en slant till mat.
Det ska du få, men vad får jag av dig då?
Du ska få ett tack, sade Elov och tvinnade sina händer.
Vi kan göra en liten bytesaffär tyckte jag.
Jag har inget att byta med, sade Elov.
Men om du får några slantar av mig kanske jag kan få fotografera dig då och då?
Ja det var ju enkelt och gesvint för mig, svarade Elov.
Så var bekantskapen vunnen för lång tid framöver.
Kristoffersson var född i By socken i Dalarna. Han blev luffare p g a att det då inte fanns något arbete. Åren var då runt 1905. Han vandrade inom sitt revir som började i Bergslagen och slutade i Fellingsbro. Här fanns även folkpension att hämta den 15:e varje månad. Och han höll sig gärna här på trakten, han var bekant här, alla kände honom och då var det lättare att leva. Han betraktade sig som Sveriges sista luffare. Han menade att han var den enda som var luffare året runt. Inte bara på vår och sommar.
Vår bekantskap ledde fram till stor vänskap mellan oss. Elov var då 76 år men någon tanke på att ge upp luffandet fanns inte.
Du Elov, jag ville följa dig ett år med kameran. Dagarna har nu gått och blivit till år. Jag ska lämna dig ifred från mig och min kamera.
Säg inte så, sade Elov, du har blivit min vän, du har blivit min kamrat, någon att tala med. Du förstår, är man luffare och vagabond, så går alla förbi en.
Jag tryckte hans hand till farväl.”
