
Ett annat ord för volontär är arbete utan lön. Det kan nog avskräcka en hel del människor – åtminstone de som tänker att ”gör jag något så ska jag f-n i mig ha betalt för det!” och då menar man oftast betalt i reda pengar.
Att vara uppväxt under 70-talet (och tidigare än så var det också en liknande tanke, men jag lämnar den just här och nu) innebär dock att man också är marinerad i tanken att man gör det goda – för den goda sakens skull, för vårt gemensamma bästa. Det materiella är inte viktigt, det gemensamma är.
Samtidigt är det ju så, att det materiella är viktigt – för dem som inget materiellt har; därför att det enda man kan tänka på när man är fattig och arm är hur man ska klara nästa dag – det materiella: mat, kläder, tak över huvudet. Det är ingenting som de materiellt besuttna behöver skänka en endaste tanke på, de bara förutsätter att allt fortsätter som tidigare. Många av dem – inte alla, det säger jag inte – tänker också att de obesuttna, de är också förmodligen lata och dåliga; de menar hur skulle de annars kunna vara så fattiga. Det står ju alla människor fritt att berika sig genom arbete och idoghet. Det är därför den så kallade ”arbetslinjen” där man sänker a-kassa och försörjningsstöd (gemenligen kallat socialbidrag en gång i tiden) är så fruktansvärt ineffektivt därför att alla vill vara behövda – så gott som alla! – känn efter själv, hur skulle du själv känna om du erfor att ingen vill veta av dig – skulle du ha större chans att få ett jobb om den känslan förstärks? Nej, knappast – det skulle ge dig mindre chans till jobb eftersom din självkänsla sjunker och du tror att du inte är något värd. Att varje dag våndas över om du kan betala hyran, maten och tandläkare och ny vinteroverall till ditt barn eller för den delen inte vet hur du ska få till den där resan till simhallen nästa vecka – inte fan ger det dig större fokus och möjlighet att få fram ett jobb. Till dig! Snarare tvärtom eftersom du blir tvungen att fokusera på dagen – dagens mat, dagens våndor. Och sedan ska du dessutom stå ut med socialförvaltningens insinuanta frågor om du verkligen är motiverad, och hur många jobb har du sökt, och är du verkligen säker på att du inte missbrukar eller deltar i gängkriminalitet? Vi kanske ska ta blod- och urinprov? För vi tror inte på dig! Gör mig trygg och självständig så fixar jag ett jobb, men ingen kan ju bli trygg och självständig med detta ständiga ifrågasättande av kompetensen!
Det är bara materiellt besuttna människor som inte förstår den här logiken, för i deras botten ligger att fattiga människor är sämre – dåliga – människor.
(Ja, fast nu är det ju inte riktigt sant, för vi har sådana regler i det här landet att den som till exempel söker asyl – ja, de får inte arbeta! Vi har regler som är specialanpassade efter ukrainska flyktingar, vilket gör att de inte kan röra sig fritt och så fort de får ett personnummer halkar de på något vis ur systemet, så att de får det sämre än innan de fick dessa unika siffror som öppnar dörrar för alla andra – jag skulle kunna rabbla, rabbla, rabbla – men nöjer mig med att säga att det faktiskt inte alltid är individens fel att individen sitter fast; det är väldigt ofta systemet – som är ett lapptäcke byggt av olika beslutande parter, som oftast drar åt olika håll. Tänk bara gymnasielagen – så fel den slagit trots att tanken från början är helt otroligt bra och hur många har inte klarat det på så taskiga grunder. Jag skulle vilja se den 17–18-åriga svensk som klarar att få en fast heltidtidsanställning inom ett år. Det finns inte idag och det fanns inte när jag var 17 på 70-talet. Det är en form av politikerförakt – alltså förakt för vanligt folk! Som jag kräks över – särskilt när folk köper idén om människors olika värde.)
Suck! Ja, så tänker besuttna – för de har aldrig varit i någon annan situation! Men det är så osant, så osant att huden knottrar sig vid tanken att det faktiskt finns människor som tänker så. Som om man kunde veta i förväg vad som komma skall. Alla tror att de lever i evighet och att man alltid ska vara frisk och lyckligt gift oh ha friska barn och ständigt vara trygg i sin yrkesroll, alltid kommer att hitta sitt nästa jobb om man vill ha det.
Men grejen är – livet är liksom sådant – du vet aldrig när det vänder, när allt stupar – på huvudet och ned i diket. Så att du står där med skilsmässa, sjukdom, arbetslöshet och tomma händer samtidigt som själen släpper tårar ”en masse” i förtvivlan över att det som hände det hände.
Helt plötsligt är du beroende av att någon du känner – eller någon du faktiskt inte känner, men som jobbar som volontär – är snäll. Mot dig! Hjälper dig! Utan krav på kompensation. För att denna någon ser att du behöver hjälp. Var då så stark att du kan ta emot den hjälpen.
Och nu – när du fortfarande har allting materiellt som en människa kan behöva – var då så snäll att du hjälper den som inte är lika stark – eller besutten!
Jag tjatar, jag är medveten om det. Men faktum är att om vi är flera som hjälps åt att hugga ned den mur som står i vägen för oss, desto fortare går det. En – är inte stark. Tillsammans – är vi många – och starka!
Så därför:
Matbanken
behöver hjälp!
Matbanken innebär: Åka och hämta mat från lokala matbutiker som skänker mat; leverera till Matbankens lokaler, sortera i matkassar, dela ut till behövande. Cirka 4-6 timmar i veckan. Fast det blir ju färre timmar och mer glädje ju fler man är som deltar i arbetet.
En och två kan jobba och jobba och jobba. Men till slut orkar man inte. Man behöver vara flera.
Och när man är flera, då blir det ju faktiskt inte så jobbigt.
Kom och hjälp Matbanken!
Den behövs! Den fungerar!
Hjälp den leva!
Ta kontakt med Elin Olofsson, diakoniassistent, 0581-378 59 eller mejla henne på elin.olofsson@svenskakyrkan.se
Be the first to comment