På Facebook i gruppen ”Bilder från Fellingsbro” har man bl.a. visat ett par bilder på den flytande bassängen, som fanns i Arbogaån i Oppboga bakom den s.k. Bellevuehagen.
Det var där vi lärde oss simma samt ta olika simmärken på 40-60-talet. Bland lärarna fanns Jean Sjögren, Kalle Porath och Roy Weiderud. Flera har kommenterat bilderna med glada minnen. För egen del blev det flera års besök från de allra första simtagen efter träningen i torrsim på ängen vid badet till de olika märkena, man kunde ta.
Det var lång väg att cykla från Ytter-Ekeby till Oppboga, men så var det – skulle man någonstans, var det cykeln som gällde. En liten genväg kunde man ta genom att använda den gamla bron Lovisebro, som gick mellan ”Garaget” och Frötuna samt vidare över Kvarnbron.
Bron hade byggts i början av 1900-talet för att förkorta virkestransporterna mellan Käglan och det då nya sliperiet – alltså det som senare blev Oppboga Kartongfabrik.
Virkestransporter kom efter hand att ske från Finnåker. Bron användes allt mindre och förföll. Cyklingen blev därmed inte helt ofarlig, då flera av plankorna var borta eller trasiga. Några ”ungar” tände på den under 1960-talet och den brann upp – eller ner. Kanske var det lika bra, innan någon riktig olycka hann ske.
Bassängen hade bekostats av Bruket och var flitigt använd både för simskolan som för svalkande eftermiddagsdopp. Ja, nog var det svalt i det förbiflytande åvattnet – ibland riktigt kallt!
De första simtagen togs i den ”trallbyggda” bassängen, men när det gällde de olika märkesproven fick man ge sig utanför bassängen och ut i den förbiflytande ån. Om man simmade rakt över till andra stranden och vände där blev det 50 m. Sedan var det bara att räkna vändor.
Något som däremot blev litet svårt att mäta, var när man skulle göra provet i att simma under vattnet. Då det gällde att göra provet med högsta poäng för magistermärket, rörde det sig om ca 20 m. Djupet i den lilla bassängen var inte tillräckligt, så nu var det åter själva ån som gällde med ett dyk från trappan i kanten av bassängen.
Här blev man nu helt osynlig i det blanksvarta vattnet och därmed fanns alltså en viss osäkerhet var simmaren befann sig. En som från början hade en smart lösning var just läraren Jean Sjögren. Man fick spänna på sig ett bälte, som hade en lina fastbunden på baksidan. Linan gick sedan till Sjögrens kastspö. Så dök man i och försvann ur allas åsyn, men tack vare kastspöet och linan visste han både hur långt man simmade och var man befann sig. Det ni!
Föga visste jag då att jag ett antal år senare skulle dela på simundervisningen med just Jean Sjögren i den då nya simbassängen i Ekbackens skola. En undervisning som kunde ersättas i ett betydligt varmare vatten än i det kalla åvattnet. Tack, dåvarande skolstyrelsens ordförande Ivan Blomström, som kämpade hårt för bassängbygget till nytta för bygdens unga – och till glädje även för oss äldre att efter ett gymnastikpass i vår gymnastiksal ta några avslappnande simtag. Tänk att vi flera tiotal år kunde ha det så bra även i utkanten av vår nya stora gemensamma kommun!
Sven- Rune i ån.
