Man tycker att det händer så lite. Det går vansinnigt trögt. Inte blir det som det var tänkt. Vi väntar och väntar, och aldrig blir det som dom har sagt.
Visst kan man ibland identifiera sig med dem ”som satts att leva i besvikelsens epok”, som Hasseåtage så vackert uttrycker sig i sången ”Var blev ni av”. Storslagna drömmar blåses upp och får lyftkraft men sedan pyser allting ut och ballongen dalar långsamt men obönhörligt ner mot marken. Nedslående är bara förnamnet.
Men hav tröst och fatta mod – saker kan förändras, det har vi fått bevis för bara den senaste veckan.
Sockenstämman som begicks den sista februari samlade många fellingsbroare som vill bygdens väl. Fler och fler inser att det inte är de stora kliven som gör förändringen, utan de många och små som vi alla gör både tillsammans och enskilt.
Ett annat bevis på att förändring är möjlig är utfästelsen att Ekbackens gymnastiksal nu ska räddas från förgängelsen. En representant från kommunstyrelsen gjorde sig till och med omaket att komma till stämman för att kungöra denna glada nyhet. Och här ser jag det verkliga beviset för att precis vad som helst kan hända, bara tiden är den rätta.
Från att gymnastiksalen var för gammal och för dåligt underhållen för att kunna rustas, samt att kommunen egentligen inte hade med saken att göra eftersom lokalerna ägdes och underhölls av ett separat fastighetsbolag, är det nu kommunen själv som har fattat beslutet om att gymnastiksalen ska bli kvar, kanske rent av även rustas.
Det är lite svårt att veta vad som egentligen har hänt sedan rivningshotet kastades över salen, eftersom skolans och föreningslivets argument för att behålla den inte har förändrats i sak. Skicket på gymnastiksalen har definitivt inte förändrats. Men förmodligen kan man hänvisa till den urgamla visdom som redan kung Salomo förkunnade för tusentals år sedan, att allt är ”beroende av tid och tillfälle” (Pred 9:11).
Med samma positiva inställning till oväntade vändningar skulle fellingsbroarna också kunna förvänta sig ett nytt beslut gällande den utdömda simbassängen i gymnastiksalens källarvåning. Den simbassäng där mina och många andras barn har lärt sig simma, i stället för att göra simprov i kallt utebassängsvatten före och efter säsong, kanske inte alls är så omöjlig att rusta som det en gång påstods?
När jag och maken rensade ut några garderober häromveckan hittade jag en rulle ritningar som visade sig vara detaljplanen över ”kvarteret Ro mm”, mer känt som ”rivningstomten efter Gamla Brogården”. Här planerar Bygg-, Miljö- och Räddningsnämnden (som idag troligen går under namnet Samhällsbyggnad Bergslagen) för en park med rekreationsytor samt en gång- och cykelväg under järnvägen, som avsevärt skulle underlätta tillgängligheten och trafiksäkerheten för boende på Korrvikesidan som rör sig till skola, förskola och idrottspark.
Planen ser genomtänkt och framsynt ut; den andas kommunal omsorg och välvilja. Man får en vision om att parken med sina lummiga sluttningar ner mot Ässingån skulle kunna bli en oas för både vuxna och barn, framför allt helt väsensskild från den slybeväxta avkrok som området nu utgör.
När jag såg planen fylldes jag av stark förtröstan på att förändringens tid är här. Det gäller att hålla ut och vara tålmodig, för rätt vad det är kan en rustning av både simbassängen och parken i kvarteret Ro bli verklighet. Kanske inte just nu, och kanske inte nästa år, men kanske om en sisådär… fyra år?
