Förra veckan berättade jag en del om en litet speciell herrklubb med – om vi säger så – självutnämnda medlemmar – låt vara trevliga sådana. Denna gång blir det om en annan udda förening från 60-80-talet i vårt då aktiva Fellingsbro. Här var det nu öppet för alla intresserade att anmäla sig med den reservationen att det skulle vara jämna par Det blev också ett verkligt tvärsnitt av bygdens befolkning, där alla yrkeskategorier var representerade.
Jag tror att det var den då alltid lika idéaktive Berne Axelsson tillsammans med Ingvar Pettersson – och naturligtvis ”tipsande fruar”- som hade tänkt till. Man antog att man skulle kunna samla en hel del bekanta, som i många fall hade barn, vilka nu började kunna klara sig själva en kväll – eller med hjälp av biträdande mor- och farföräldrar. Nog skulle det väl gå ? Mat och dryck skulle man ta med själva, men dukning och annat skulle man turas om med. Platsen skulle kunna vara Balsta bygdegård. Så blev det och året var 1967 – därav namnet.
Från en blygsam början blev det till en livaktig förening. Allt organiserades med en styrelse samt att alla någon gång fick bli med i ansvarig kommitté och dels göra i ordning inbjudan, ta emot anmälningar, förbereda lokalen samt vara värdar för kvällen. Orkester och buss ordnades av styrelsen. Danslystna från såväl samhället som byarna kom. Det blev ofta ”lapp på luckan” trots ibland kalla vinterkvällar.
Kalle Pettersson i Balsta var kontaktperson för lokalen och han satte igång fotogenkaminen på morgonen, så att temperaturen blev något sånär dräglig. Till de i alla fall iskalla stolarna lärde man sig ganska snart att ta med värmande sittunderlag. Bygdegården i Balsta hade då endast utedass, dit det var snitslat med marschaller, så man inte skulle villa bort sig i skogen. Tänk, vi överlevde i alla fall.
Oj, vad roligt vi hade. Full fart på dansen var det. Aldrig något bråk eller stök – trots att det t.o.m. var medlemmar ända från Medåker ! Visserligen fick vi ibland höra vilket hemskt liv det var på de här danserna. Usch och hu ! Men tänk, vi som var där hade inte en aning om detta !
Så småningom dog även den här föreningen ut. Vi blev äldre och påfyllningen av yngre blev allt sämre. Dansintresset minskade till att då mer sitta och prata vid någon pubafton, vilket i och för sig kunde vara väldigt trevligt.
Nu då ? Jo, visst dansar man åter i våra bygdegårdar. En och annan annons berättar att så sker, vilket glädjer oss ”di gamle”. För tänk vad viktigt det är att kunna vara glada och känna gemenskap med varandra i vår bygd. Att dansa är dessutom enligt alla hälsoexperter mycket nyttigt – så därför: Keep swinging!
Club 67 – med glada minnen…
Sven-Rune i byn.
