Sven-Rune i byn

På väg!

Har ni sett dem? Monstren! Kanske ni även har mött dem på någon väg. Visserligen håller de huvudsakligen till på åkrarna så här års, men ibland så är de på vägarna och då blir det trångt. Det är i alla fall vänliga monster, som dessutom är till nytta för oss alla.

Att det är de numera mycket stora skördetröskorna jag talar om, har nog de flesta förstått. Ja, de är nu så stora att man måste dela upp dem vid vägtransporterna, då de superbreda matarborden måste dras på längden.

Oj, viken skillnad det är mot min barndoms självbindare och släptröskor. De senare hade dessvärre en tung och slitsam säckhantering som extra krydda. För att underlätta kunde man skaffa en säcklastare, som faktiskt tillverkades här i Fellingsbro hos Bröderna Enwall. Jag vet, för i min unga ungdom arbetade jag där en sommar och fick bl.a. både borra och gänga de tillhörande vinschtrummorna.

I alla fall bör väl våra bönder även i år vara nöjda med skörden – till glädje även för oss. Bra tröskväder var det också emellanåt, så det var bara att göra som vår slalomåkare Ingemar Stenmark sa: ”Dä bar te å åk!”

Att den gamla Fellingsbro socken är en stor och produktiv jordbruksbygd, det vet vi alla, men att den sedan långt tillbaka och ända fram till i slutet av 1920-talet var Sveriges största jordbrukssocken, det visste ni kanske inte! Detta som det då beskrevs ”i mantal satt jord”. Detta betyder ungefär i nutida svenska att man skattemässigt låg på topp i landet. Det ni!

Nu undrar nog en och annan om det verkligen kunde vara så och så fall varför? Svaren kan vara att förutom den befintliga goda mälardalsjorden så slog sig inga slottsherrar eller stora godsägare ner här i vårt sjöfattiga, mellansvenska område – detta  med tillhörande arrendatorer och underlydande bönder som exempelvis runt sjön Mälaren.

Vi låg alltså ”litet vid sidan om”, då som nu. Därmed kunde våra självägande skattebönder efter hand – och i fred – utvidga sina marker med ökat välstånd som resultat inte bara för dem själva utan även för hela socknen. Att ligga litet vid sidan om kan ibland ha sina fördelar !

Men tänk vilken utveckling, som skett bara under de senaste 50 åren med en enorm strukturförändring mot större enheter. Trots det bor fortfarande många kvar på vår landsbygd och i de i regel välskötta och välunderhållna gamla gårdarna och boställena, ofta bebodda av såväl två som tre generationer. En och annan bygdegård förhöjer dessutom trevnaden.

Man värdesätter alltså den där extra friheten ett sådant boende ger. Visst, man måste åka en del mer till olika arbetsplatser, men så är det nu även för många boende i tätorter och städer. Och blir man nu inte ytterligare bestraffad kostnadsmässigt med diverse skattepålagor av våra storstadspolitiker, så kan man förhoppningsvis se ljust på framtiden i en levande landsbygd. Samma gäller faktiskt även för vår tätort – en del av vår landsbygd.

Vi är på väg !

/Sven-Rune i byn

About Arne Wikström 50 Articles
Arne är lantmästaren som blev journalist. Han har ett förflutet från b l a tidningen Land men är numera ordbrukare, bokstavsskötare och fårfarmare i Nyckelby vars fotbollslag (enligt Arne) spelar på Sveriges mest välskötta gräsplan.