Det är fascinerande hur de flesta av våra svenska traditioner ”belastas” av två saker – dels att de ofta har sitt ursprung i något religiöst som man försökt döda det ickereligiösa med, dels att de ofta har sitt ursprung i något annat land och annan kultur än vårt. Men så är det naturligtvis med kultur och traditioner. Det är inte statiskt, utan utvecklas och anpassas efter de förändringar som sker i samhället och i bygden.
Det gäller naturligtvis också Valborg, denna eldens högtid. Rötterna är förstås hedniska och till stor del germanska. Det hölls vårfester som kom att anses vara häxförsamlingar när kristendomen kom och lade sig i och bemäktigade sig kulturens yttringar. Så eftersom det tyska (med brittiskt ursprung) helgonet Sankta Walpurgis (Valborg) blev helgonförklarad den 1 maj, så har kulten fått hennes namn. Från början försökte man oskadliggöra det onda genom mycket oväsen och mycket eld; vad gjorde man inte allt för att skydda sig mot häxor och onda andar.
För oss svenskar, som är ett av de mest ickereligiösa länderna i världen, så är det nog inte i första hand ett germanskt helgon vi tänker på under Valborg, utan vi knyter nog mer an till det förkristna. Festen är en symbol för ljusets och vårens ankomst. Elden är inte till för att skrämma bort det onda, utan för att bränna bort det som är gammalt och ge plats för det nya.
I min barndom satte vi oss i bilen när det började skymma på valborgskvällen och åkte runt i det jordbrukslandskap jag är född i och tävlade i att först få syn på eldarnas ljus över åkrar, ängar och skog.
Väl i tonåren svepte man sin stickade långsjal runt halsen och drog iväg på mopeden till någon stor eld på mopedavstånd, där man i skydd av det kompakta mörkret utanför eldens ljuskrets kunde få i sig en och annan alkoholhaltig dryck, helst i sådana mängder att man fortfarande ljudlöst kunde smita uppför trappan när man kom hem och inte blev tvungen att andas sin mamma rakt i ansiktet.
Tiderna förändras och efter några vändor med valborgsfirande under hektiska och traditionella former i Uppsala, då söker man något annat. Till exempel de olika firanden som förekommer i socknen och dess närhet.
Rockhammar – familjevänligt
Det tidigaste traditionella valborgsfirandet startar i Rockhammar och där tänder man brasan redan klockan sex ute på Lustholmen. Det var soligt, men blåsigt och gott om folk. Mängden barn var imponerande, men det är klart – fiskdamm, ponnyridning, korv och förstås en stor gräsyta att rasta benen på, det är onekligen lockande. Blåsten var inte nådig och de stackars eleverna från Kulturskolan Garnalia hade det inte lätt när de skulle vårmusicera för publiken, då såväl noter som ljud nästan fördes bort av vinden. Men brasan tog sig med fart till exalterade barns stora förtjusning och jag misstänker att de senare somnade så gott som ovaggade efter att även ha bränt det mesta av sin energi på plats.
Fellingsbro – traditioner med nya inslag
I Fellingsbro hänger traditionen tung över samhället. Här ska det vara vårtal, gospelkör, utdelning av eldsjälsstipendium vid Hembygdsgården. Och FFIK ska grilla och kränga korv och hamburgare. Så var det även i år, men med nya inslag. Ängebykyrkan deltog och hade gjort tipspromenad och kluriga problem att lösa, vilket gjorde att inslaget av barn var större än tidigare. Dessutom hade bygdens relativt nybildade scoutkår fått äran att med fackeltåg passera (mycket diskret, får man säga!) publiken för att sedan tända brasan. Brasan i Fellingsbro är i särklass den mest annorlunda valborgseld jag sett, då den mer liknar en kase än en regelrätt rishög. Förhoppningsvis har det räddat en och annan igelkott och framför allt så riskerar ju inte samhället att få ge sig för elden. Vi behåller hellre elden i våra hjärtan här i Fellingsbro. Elionor Pettersson från Vrälinge höll vårtal där hon yppade sin saknad efter det som var lagom, vilket är en eftertänksam tanke så här i de extrema tider vi lever i när det gäller såväl klimat som politik. Och glädjen var stor när det var Ann-Gret och Alf Lundqvist som tilldelades Rotarys eldsjälspris; det var ett uppskattat val, ett välförtjänt val. Och vinden hade avtagit något så gospelkörens vårsånger gick in i hjärtat.
Ullersäter – bygdens gård
Även i Ullersäter har man ju vissa seder och bruk att leva upp till eftersom det var fjortonde gången man firade Valborg i bygdegården. Det var ju bara tvunget att ta en sväng förbi med tanke på att det är den närmaste bygdegård vi har med utgångspunkt i socknens hjärtpunkt. Och det var som det skulle och borde: sång och musik, vårtal, mumsigt fika. Tacksamt nog även inomhus då temperaturen så sakteliga sjönk grad för grad allt efter att kvällen led. Brasan värmde gott och var stor och ståtlig. Dessutom kul att man också kunde tillgodose sötsuget genom att köpa godis på plats eftersom en godisförsäljare slagit upp sitt stånd vid parkeringen.
Vedevåg – stämningsfullt
Som en sista åtgärd innan kropp och själ sade ifrån och blivit mätt på intryck gällde det att smita iväg från socknen – ända bort till Vedevåg. Mörkret började så smått omvärva Vedevågs teater och dess besökare när fackeltåget kom vandrande förbi skolan och längs med 249:an. En bil från räddningstjänsten såg till att trafiken lugnade ned sig för att låta det långa, långa tåget med vuxna och barn – alla med varsin fackla – närma sig teatern och lagenligt passera övergångsstället för att ta sig ned till rishögen nedanför teatern och där tända brasan. Det var mäktigt och i ett ögonblick återkom barndomens resor i mörkret, allt för att se ljuset tränga bort det.
Så kan också en Valborgskväll se ut – långt från barndom, tonår och studentstadsidéer – det kan vara familjevänligt, traditionsbundet, nytänkt, hemtamt och mysigt, men framför allt är det en av våra mest glädjerika traditioner, för nu är den ju här – våren; det gamla är bortbränt och livsandarna spritter igång.