Ensamheten har många ansikten. Det kan vara att man har släkt och vänner på långt avstånd från sitt eget liv – av olika orsaker, såväl geografiska som andra; det kan vara att man är ensam kvar – för att de andra gått vidare eller man själv blivit förflyttad till en ny miljö, ett nytt liv som är främmande, vilket gör det sociala nätverket glest och osäkert; det kan vara att själen mår uselt i kontakt med nya miljöer och människor, vilket gör att man drar sig undan i rädsla. Det kan vara att man flytt från krig till ett nytt land med obekanta vanor och seder som man måste lära sig hantera samtidigt som sorg över saknade kära, och oro över hur de där hemma har det, gnager.
Ensamheten har många ansikten och bara ibland är den frivillig. Svåraste tiden att bära den ofrivilliga ensamheten är kanske i juletid. Det är en högtid framför alla andra, som är starkt förknippad med familjen och med kärleken till nästan. Och ingenting är så tomt som en ensam julafton inom sina egna fyra väggar – där julsångerna klingar klanglösa och skuggorna kryper i hörnen.
Sådana tankar låg bakom idén att sammanföra dessa undflyende själar och bjuda in till julafton i Sockenstugan. Och eftersom det behövdes planering av maten, så behövdes det också föranmälan. Det tog inte många dagar innan gränsen för vad Sockenstugan kan ta emot var nådd och det inte längre var möjligt att ta emot fler.
Så efter en lång dags förberedelser tändes marschallerna i det flyende ljuset och strax före Kalletid började de droppa in – mammorna och barnen från krigets Ukraina, de ensamma äldre och en och annan pappa. Glittrande festklädda möttes de av värdparet och en lika glittrande julgran. En gran som skänkts av Solhems Handelsträdgård och som dessutom några dagar innan jul klätts i juleskrud av Fellingsbro Scoutkår.
Medan glögg, mingel och pepparkakor (samt ett misslyckat Kalle Anka-försök) konsumerades och barn lekte och sprang, så svettades det i köket för att få ordning på potatis, prinskorv, herr Jansson och köttbullar. När allt var klart och utplacerat på strategiska ytor i Sockenstugan, var det möjligt att fritt förse sig från faten med alla de rätter som ska finnas på ett klassiskt svenskt julbord. Inklusive dopp i grytan och lutfisk. Och en ostbricka.
Det blev en mysig eftermiddag och tidig kväll där skratt och prat lyfte taket. Människor tillsammans, för en stund glömska av det som i vardagen gnager sönder själ och hjärta. Utöver den julmusik som förmedlades via strömmande media blev det också ukrainska sånger och dans på den spontana repertoaren. Då mjuknade hjärtat ytterligare och julefriden vandrade fritt i kroppen.
Allt efter att folk droppade av tillsammans med provisoriska matlådor fyllda med överflödet sänkte sig tystnaden över Sockenstugan och mörkret intog sin rättmätiga plats i hörnen, men det kunde inte förta känslan av något gott och varmt inombords.
Extra bra blev det att maten – som sponsrats av Therese Silfverin och Staffan Wallin på Swestock Paper – var i sådant överflöd att det var möjligt att bjuda in till en annandagsfika – eller kalla det brunch – så att Sockenstugan på torsdagen kunde hålla öppet trots att det vanligtvis hade varit stängt. Även denna dag kom människor för att vara tillsammans en stund. Ett stort tack till Swestocks givmilda hjärtan och dessutom en extra eloge till Margaretha Lagin som hjälpte till att städa på juldagen, så att brunchen kunde intas i nystädade lokaler där bara glittret hängde kvar och granen börjat nedräkningen till en annan tid.
Tack, alla som bidragit! Det blev så bra!
Be the first to comment