Minnen från Oppboga bruk

Holger Jansson skriver om Oppboga bruk i 2012 års Fellingsbrobok. Helge Jansson, snarlikt namn, var verkställande direktör för bruket vid nedläggningen.

Min  far  var  skiftarbetare vid  Oppboga kartongbruk  Där  gick driften på halvfart. All export  var omöjlig  på grund av att landet var avspärrat genom  kriget. Ändock  var där tidvis en viss brist på folk, därför  att så många  var inkallade i det  militära. Direkt  brist på folk var det väl inte, men de ville ha en viss stam  kvar, då brist kunde uppstå när  kriget  tog slut och andra industrier kunde tän­ kas bli svåra  konkurrenter om arbetskraften.

De skickade bud  med  min  far  och ville ha  mig  dit.  Min  äldre bror, Martin, hade börjat där i februari 1942. Jag var inte så angelä­gen, jag visste ju hur deras löneläge var. Men samtidigt var jag rätt nyfiken  på hur det hela fungerade i en sådan fabrik.

Jag började  och var med  på utearbete i lag med ”Frisko” Söder­holm från Fänninge och Martin Boström från Orrkilen. De rustade gamla arbetarbostäder, i regel tvåfamiljshus. Vi höll på med ett där mögel hade  anfrätt  trossbottnar och syllar. Vi grävde och lade ner dränering runt  grunden. Vi hade  gängse  timpenning som  andra vid  bruket. En dag  kom  ”Bryggar-Herman” från  Arboga  och  vi köpte  några  pilsner  per man.  Frisko kom i bra form  av detta, och när  brukets verkmästare kom  ut  till oss,  ackorderade han  med denne, så han gick med på att ge en klumpsumma för ett avsnitt av arbetet. Verkmästaren var ju mekaniker och för lite insatt i sådant som  vi höll på med.  Vi tjänade 50% över  timpenningen på detta arrangemang. Verkmästaren sade då att det här skulle han komma att få mycket obehag  för och att vi skulle få ut det på lång sikt med någon  krona  per  dag.  Annars skulle  bruksledningen komma  att stoppa det hela. Men när arbetarna i fabriken på något sätt fick nys om saken  var det nära  revolution. Men de hade  ju å andra  sidan också ackordstillägg på arbetslönen.

För övrigt  var  det  roligt  på  arbetsplatsen. Frisko  och Boström pratade mycket  och jag hade  fullt göra att bara skratta.

Senare  var vi med och göt en brygga över kanalen invid  kraftsta­tionen  över utloppet från turbinen. Där skulle ställas en stor trans­formator.

I oktober var  jag med  Olle  Kvist  från  Rynninge och  tog  upp bryggor och hopptorn vid  allmänna badstället i norra  hörnet av Bellevi-hagen. Vi hade  en häst  och en kusk  till hjälp.  Därefter var vi i ingenjör Martinssons trädgård och  tog  upp  hans  båtbrygga och spjälbassäng, men  då behövde vi ingen  häst.  Det var bara  att skruva isär  det  hela  i smådelar och lägga  upp  dem  på land  över vintern.
– Kvist gav mig en liten skiftnyckel.
– Nu får du  vara  rädd  om den  här. Jag har lånat  två nycklar  av Eldar-Anders och svarar  med mitt liv för dem!

Vi började med badbassängen. På grund av de döda  tingens inne­ boende ondska gled  skruvnyckeln plötsligt  ur min hand  och för­svann  i djupet. Kvist hörde plasket  och såg att min hand  var tom.
-Va fan, tappa du skruvnyckeln i åa?
– Javisst, sa jag.
-Ja, då kan den här åka i han mä, sa Kvist och kastade ut sin mitt i kvarndammen.

Så stod han och såg hur vattenringarna efter skiftnyckeln vid­gade  sig. Efter någon minut började  han  skratta. Han  var häftig, men samtidigt var han en rådsnar man.
-Göm dig här bakom buskarna så ingen ser dej. Jag måste skaffa nya skruvnycklar!
-Det blåste  kallt och jag frös ordentligt, när  Kvist efter en timme stod  där  med  två likadana skiftnycklar som  dem  vi förlorat. Han sade inte var han hade fått dem från och jag frågade inte heller. Jag band  ett snöre  igenom öglan  på nyckeln  och så runt  handleden, och  Kvist  gjorde  likadant. Vi slutförde arbetet  och han  lämnade tillbaka  skiftnycklarna till Eldar-Anders.

Tidigare på  hösten var  Martin Boström  och  jag hos  Östlund  i Skulsta  och gjorde  ny veranda. Stugan där  Östlund bodde ägdes av Oppboga bruk. Såväl Boström  som Östlund var till yrket  slak­tare,  och  båda  hade de  arbetat vid  slakthuset i Enskede. Så när Östlund var hemma från  skiftet  vid  Oppboga, slaktade de  båda oavbrutet vid Enskede  slakthus- fast i minnenas värld. Jag tyckte det var intressant att höra  på dem.

En dag  fick jag tillsägelse  att  börja  i papptageriet i fabriken. I papptageriet tog man hand  om trämassan, som slipades och lades på lager, nu när de hade gott om vatten, för att sedan ta in och blöta den, när det rådde vattenbrist. Trämassan pumpades in genom  rör direkt från sliperiet. I rören  var det fullt med små hål genom  vilka massan sprutades ut i ett jämnt  lager  på en ändlös filt, som  oav­brutet  var i rörelse mot en stålcylinder. Massan fastnade på stålcy­lindern i ett allt tjockare lager, och när lagret  var lagom  tjockt skar man av det med en vass pinne av trä i ett raskt snitt. Massan föll då som en pannkaka på ett bord,  veks ihop  två gånger till lagom for­mat, som man lade på ett järngaller  på en tralla, två i bredd. Så på med ett nytt galler för nästa två ark. När massatraven nått rätt höjd, baxade  vi med spett in trallan  i en hydraulisk press, som pressade ut vattnet  med ett tryck av 300 kilo per kvadratcentimeter.

Vi var två man att passa på två maskiner var och dessutom skulle vi plocka  över  den  pressade massan utan  galler  på en ny  tralla, som  stod  på ett spår  som  ledde  ut. Det var mer  än lovligt  jäktigt som  det  var, och till råge på allt så blev det stopp i ett och annat hål så det blev tomt spår  i massan på filten. Då var man  tvungen att kila runt  till baksidan och sota rent i röret med en borstviskare. När man kom tillbaka  till bordet var det så fullt att massalagret på stålcylindern brast av sig självt och blev en oformlig hög på bordet. Den fick man  med stor  tidsspillan lämpa  över till trallan.  Det var fem maskiner totalt, men en stod still. Tre man med fem maskiner hade varit full sysselsättning, och så hade det nog varit från början, men genom  att bolaget infört ackord  på arbetet i början av 1930-ta­ let, hade  arbetstakten jagats upp till det omöjliga.  Den kunde inte ökas mera, men ackordet stod på samma nivå som i början, om det inte rent av justerats nedåt,  därför att arbetarna tjänat för mycket.

En av skiftbasarna hade  ryggskott och ersattes under tiden av en yngre  man, som på fritiden utbildade sig till ingenjör.  Det var vid hans bostad  som vi hade  varit tidigare med dräneringen. Nu kom han en dag in i papptageriet.
– Det här  jobbet är inte för mig. Jag tänker  skaffa mig något  an­nat, sade  jag åt honom då.

-Nej, nej, lugna  dig ett tag till. Närsomhelst kommer den ordina­rie här hem från beredskapen och då får du bli på något annat. Efter tre veckor kom den ordinarie hem och återinträdde. Jag fick bli i barksalen. Det var blött  och otrevligt, men  där  var i alla fall frisk luft. Vi släppte ner en tralla i kanalen. Den låg så djupt  att vi bekvämt med hjälp  av båtshakar kunde dra  ihop fullt lass mellan stakarna. Trallan drogs upp  med en lina på en rulle dragen av en elmotor. Stakarna på ena sidan fälldes  så massaveden föll ut och kapades till kubbar av min arbetskamrat, en äldre man. Kubbarna fick jag barka  på en roterande stålskiva med fasta knivar. Vi hjälp­ tes åt med barkningen tills det var klart att hämta ett nytt lass. Efter barkningen gick kubbarna på ett transportband till sliperiet.

Det var  treskift  i fabriken med  skiftbyten kl. 6, 14 och 22. Sön­dagarna var fria. Men  några,  packare, utlastare och uppdragare, hade  tvåskift med byten  kl. 6 och 14.

Vi i barksalen hade  som  sidouppgift att reglera  vattenståndet i ån. Det var väl någon  signalanordning, som varskodde skiftbasen när  vattenståndet blev för högt  eller för lågt.  Det reglerades ma­nuellt  med en dammlucka. Jordägarna uppströms var kritiska  när vattnet  steg över  åbräddarna. Reglerdammen ligger  en kilometer från  fabriken, där  stångjärnssmedjorna var belägna förr. Inloppet till kanalen var 200 meter uppströms härifrån.

Eftersom  Sverige  var  avspärrat från  yttervärlden genom  kriget kunde man i Oppboga framställa kartong endast för inhemskt be­ hov, dvs  ungefär halv  ordinarie produktion. Men  i gengäld var arbetsstammen begränsad genom  att många  var inkallade till be­ redskapstjänst i det  militära. När  några  kom  hem  så åkte  andra in. De hemmavarande, som för tillfället ej gick åt för produktion, sysselsattes med  arbeten utomhus, underhålls-, anläggnings- och byggnadsarbeten.

Snart  kom också en ordinarie i barksalen hem från  militärtjäns­ten. Nu blev jag flyttad  till holländeriet som fjärde man. Någon där hade  just åkt in i beredskapen. I holländeriet tillreddes all massa genom  malning i s.k. holländare – valskvarnar. Mitt arbete bestod i att fylla kvarntrattarna med olika slags massa  och eventuellt ma­len pappersutskott, allt enligt  recept för varje kvarn.  Dessemellan skulle  jag kila ner en våning och ”lägga på en vals”, alltså fylla holländaren med ett visst kvantum vatten, sätta igång valskubben och öppna kvarntratten och låta innehållet gå ner i vattnet, som nu cir­kulerade runt under den tunga valsen, som var försedd med ribbor av hårt  trä, svarande mot ribborna i botten  under valsen. Därefter skulle  jag lägga  i sulfit  i sakta  mak,  sorter  enligt  recept.  Sulfiten bestod av ark pressade i balar. Vartefter som det hela blev mer och mer finfördelat skulle jag sänka  valsen djupare och djupare till bot­tenläget. Det maldes mer eller mindre lång tid beroende av sort på kartongen. Det sista momentet var färgningen med vattenfärg. Det utfördes av förste  man,  som  var  bas och också  kallades färgare. När massan var färdigmalen tappades den ned i bassängen under golvet, där omrörare höll den i rätt konsistens. Härifrån pumpades massan  in till kartongmaskinerna.

Det rådde konstant brist  på skogshuggare, då  nu  ved  och torv var enda  bränslen. Från högsta  ort lades en förpliktelse på indust­rierna  att skicka en viss procent  av arbetsstyrkan till skogen,  i den mån de hade  anställda som lämpade sig för skogsarbete.   Det hade Oppboga. Vi var tre man som skickades ut måndagen i själva jul­ veckan.  Det var mycket  snö. Vi placerades på Frötunas skog norr om Götlundavägen i riktning mot Storängen. Frötuna bidrog med en man. En äldre  man, som var filtriktare på ”gamla  maskin”, var hypernervös.
-Jag har inte varit i skogen  sen 1918, sa han.

Men efter en vecka fick han gå tillbaka till fabriken. Jag tyckte det var bra att få gå i skogen. Vi fick låna nya verktyg vid gården och så fick vi två kronor  om dagen  av staten  för att vi var nybörjare, efter  en månad reducerades det  till en krona  om  dagen.

Det var gallring  som  vi utförde. Det blev mest  massaved och långved av toppar och murket trä.

Det kom  mycket  snö efter nyår. Den drev  in från  de stora  gär­dena  och upp i skogsbrynet. En dag  hörde vi något  som inte var ovanligt på den tiden. På vägen däruppe kom två hundar drivande ett rådjur. De tog djuret  och bet ihjäl det mittför  oss, det kunde vi höra. Men för oss att försöka  ta oss ända  dit nerifrån skogsbrynet i den  djupa  snön,  det  var  meningslöst. Det var  för  sent.  Sådant tyckte  inte hundägarna var något  att tala om. Hunden följde sin jaktinstinkt. Men läste de i tidningen att ett lodjur  tagit ett rådjur någonstans norrut, då blev de illa berörda. ”Nog är det väl skandal att sådana odjur  skall få finnas i skogen”, kunde de säga.

När vi var klara med huggningen ned till ängvägen, fick vi fort­ sätta  upp igen  fram  till Orrkilens gräns.  I slutet  av  januari  blev det stark  snösmältning. Det var stor skillnad  mot de tre föregåen­de årens  vargavintrar! När vi omsider nådde Götlundavägen var det  barmark. Vi blev  omplacerade, jag först  på  trekanten mellan Krämplingevägen – Götlundavägen och  kraftledningen. Det  var bra huggning, men den blev bättre  ändå.  Det var någon  av de tre första  dagarna i mars  som  det  blev storm  från  nordost. Alla tim­merträd blåste  omkull utöver det  klenare,  som  vi fällde  med  såg annars. All ståndskog, som vi lämnat nedanför vägen gick omkull. Vid tolvtiden måste vi lämna  skogen för att inte komma under fal­lande  träd.  Dagen  efter  var  det  vindstilla och sol. Det  var  ju be­kvämt  att inte  behöva  fälla  träden. Klockan 12 kom  Krämplinge mjölkskjuts förbi  på väg till Skogsbergs mejeri.  Normalt brukade den  passera halv  åtta. Då hade  han  ändå  haft flera man  till hjälp att röja väg.

De fick en pluton beväringar från Linköping för att ta rätt på den stormfällda skogen vid Storängen. De hade  kvarter vid  Kämpe­fallet.

Barvintern fortsatte och det blev  tidig vår. Omkring l april blev jag återkallad till fabriken och holländeriet, nu i ett annat skiftlag. Här gick allt lugnt  och sansat  tillväga.  Vi hann  ändå. På den tiden stod  fabriken still över sön-och helgdagar. Nattskiftet höll i regel på ett par  extra  timmar  med  rengöring innan  de fick gå hem  på söndag förmiddag.

Jag hade  svårt  att sova  på dagarna och började  därför  tänka  på att byta  anställning. Så här kunde jag inte ha det i längden! På ett vis var det  ju bra; vi gjorde de åtta timmarna i en följd, så det blev mycken  fritid. Bäst var förmiddagsskiftet 6-14.

Det fanns  en intressant företeelse, som  var till mycket  avbräck, när den uppträdde, nämligen ”kräppen”. Jag vet inte om den kal­las något  annat på andra håll, men  här  säger  vi ”kräpp”. Jag var med  om det en gång  vid Oppboga. Det var en lördagskväll sent i november. Hela fabriken stannade och stod still. Men på måndags­ morgonen var det normalt igen. Kräppen består av issörja som fyller vattnet  som en ostmassa från  ytan  till bottnen. Inte en droppe vatten kommer igenom  gallren  vid vattenturbinerna. Kräpp  upp­kommer  innan  ån blivit isbelagd därigenom att stark  vind  i sam­band med köldgrader bildar  is på vattenytan. Genom forsarna i ån oc h virvlarna i fabrikens kanal  dras  issörjan  ner och fyller vatten­ massan  helt. Ränner  man  ner en stång eller stör   står  den  stadigt utan att falla.

Frötuna  Kraft hade  också  kräpp, men  eftersom de fick reserv­ström från staten, så märktes ingen störning.

Nu skickades vi ut med  bud  till nattskiftarna, att de inte skulle inställa sig denna  kväll. Undantag gjordes  för dem som hade  må­nadslön,  de  måste  komma. Det  var  alltså  skiftbasen, holländeri­basen och maskinförarna.

Men nu  var det  vår och milt väder.  Arbetet  i fabriken blev mig betungande. Jag kunde inte sova på dagarna när jag hade nattskift. Men det var inte det som var det värsta,  det var något  i pappers­massan,  som  jag tycktes  vara  allergisk  mot.  Jag hade  höggradig snuva oavbrutet hela tiden.

En måndag i början  av maj, när  jag hade  nattskift,  cyklade  jag upp till Vedevåg. Jag hade hört att där hade man tagit in en del nytt folk, då de utvidgat rörelsen med en borrfabrik Det fanns jobb för mig i sågen. Jag kunde få börja påföljande måndag.

Jag åkte  direkt  till Oppboga till ingenjör  Martinsson och  sade upp mig.
– Trivs ni inte med arbetet?
– Nej, jag kan inte fortsätta med det.
-Ja, då ska man  ju sluta.