-Jag trodde att det var den ekonomi man har som var avgörande för om man får banklån eller ej. Men jag fick höra att i mitt fall handlade det om att jag var ensamstående pensionär.
Det säger Ewa Christine Pettersson, Sjömon, Fellingsbro. Hennes lånehistoria har onekligen sina ”poänger”. Den har även ett lyckligt slut.
Eller som hon själv säger:
-Det gäller att inte ge upp!
Ewa Christine bor på sin lilla gård i slutet på allfarvägen mot Sjömo. Här bor hon med sina tre hästar samt fem american wolf dog. Den som känner sina hundraser vet att det inte är någon hund man bara försöker räcka vacker tass till. De inger nämligen respekt.
-Jag vet, det är en av anledningarna till att jag har dem, säger Ewa Christine och skrattar samtidigt som hon säger att hennes ”varghundar” ger henne stor trygghet och säkerhet som ”ensamstående kvinna mitt ute i skogen”.
-Min man och jag köpte den här gården 1999. Efter det att han dog 2010 har jag bott här själv. Jag har trivts alldeles utmärkt och gör det fortfarande.
Enda problemet är köket. Det är lite slitet och behöver genomgå en liten modernisering. Christine gjorde en enkel ombyggnadsritning och en kostnadsberäkning. Samtidigt letade en av hennes söner efter ett hus att köpa i Fellingsbro socken.
-Jag tänkte hjälpa till genom att låna honom pengar till en del av handpenningen. Totalt räknade jag med att jag skulle behöva låna 140 000 kronor.
Tog fart på nätet
Glad i hågen vände sig Ewa Christine till Bergslagens Sparbank i Fellingsbro. Ledsen och besviken gick hon därifrån.
– Det skäl jag fick var att jag inte fick lånet för att jag var ”ensam och pensionär”.
En ledsen och besviken Christine gjorde ett nytt försök.
-Jag frågade om jag kunde få låna 100 000 kr men svaret blev detsamma.
Där kunde lånehistorien tagit slut men efter ett inlägg på Facebook och en insändare i Nerikes Allehanda blev det till slut en stor artikel i Aftonbladet om Christine och hennes situation.
-Jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker och i det här fallet tycker jag att det handlar om åldersdiskriminering, i värsta fall även könsdiskriminering. Jag accepterar inte det. Därför vill jag slå ”larm”. För mig är det här en principfråga, man bemöter inte ensamstående pensionärer så här. Varken i Fellingsbro eller någon annanstans!
Men det kan ju vara så att banken inte ansåg att du hade de ekonomiska möjligheterna att klara av lånet och kostnaderna för det?
-Då borde de väl ha kunnat sagt det och visat var jag brast. Mig veterligen är min gård här i Sjömon värderad till mellan 900 000 kr till 1,2 milj kr av tre olika värderingsmän. De lån jag har är sammanlagt på 460 000 kr. Rimligen innebär det en ganska bra ekonomiskt säkerhet, säger Christine,
-Dessutom är det så att jag fortfarande har en ganska hög inkomst genom min pension och genom att jag får ersättning för att jag är jourhem åt Arboga kommun. Så ärligt talat, det här lånet övergår inte bara mina lånemöjligheter utan även mitt förstånd.
Stå på dig!
På Bergslagens Sparbank vill man inte kommentera Christines fall av den anledningen att man aldrig kommenterar enskilda fall vilket är fullt begripligt. Man säger också:
”Rent generellt kan man säga att de senaste årens skärpningar av regler kring bolån (amorteringskrav och skuldsättningskvot) har påverkat bankernas kreditgivning vilket givetvis var syftet med de nya reglerna. Kreditbeslut baseras på kundens återbetalningsförmåga.”
-Jag kan förstå att banken inte kommenterar enskilda fall offentligt, men det kan väl inte vara ett hinder för att kommentera mitt fall med mig personligen. Dessutom kan jag inte se att jag har något som belastar mig. Mig veterligen har jag inga betalningsanmärkningar. Jag kan helt enkelt inte se att jag har något att dölja eller att vara orolig för. Om banken har en annan uppfattning om mig och min ekonomi, än vad jag själv har, vill jag naturligtvis gärna få veta det. Om jag får ett nej på en ansökan om ett banklån blir jag naturligtvis besviken. Men det ”kan jag ta” om jag får en bättre motivering än att jag är ”ensam pensionär”, säger Christine som under många år arbetade som gymnasielärare. Innan dess arbetade hon på Sparbanken i Örebro – på låneavdelningen.
Med det här kunde historien tagit slut och köket på gården i Sjömo hade kunnat fortsätta att vara slitet om än fullt funktionsdugligt.
-Det är inte på något sätt livsviktigt för mig att köket rustas upp. Men jag brukar inte ge upp.
Så glad i hågen samlade Christine ihop sina papper och tog bilen över sockengränsen till Handelsbanken i Arboga.
-Där fick jag fick mitt lån beviljat här om dagen, konstaterar Christine och visar sin köksritning och pekar på att hon vet ”var skåpet ska stå”.
Hur olika banker kan se så olika på en ”ensam pensionärs” lånemöjligheter är en fråga, som är svår att få svar på, eftersom ingen bank kommenterar enskilda ärenden. Ingen bank vill heller kommentera andra bankers verksamheter eller syn på lånemöjligheter/kreditgivning.
Men som Christine säger:
-Mitt råd till andra ensamma pensionärer, såväl kvinnor som män, är: Ge inte upp! Inte ens om du som jag är en ”ensam pensionär”.
