Ja, det kunde vi läsa om i förra veckans fellingsbro.se. Visst, en och annan varg hade väl tidigare vandrat förbi liksom någon gång en passerande nalle – men nu var det ett troligt vargrevir som bildats inom Svillinge – Fågryte – Nyckelby. Oj då!
Vem trodde det för ca 70 år sedan, då vi med vår ”småskolefröken” Märta Kropp besökte en gammal varggrop i ”Templarskogen” i Nyckelby! Det var spännande det! Hon berättade att förr i världen fanns det varg i hela Sverige och alltså även här. Det var också så att man hade de betande djuren ”på skogen”, som då oftast vaktades av vallpojkar. Att då ha en eller flera vargar i närheten var något man inte alls önskade. Man ordnade därför ibland ett så kallat vargskall för stora områden – ibland i en hel socken. Detta skedde så sent som under 1800-talets början. Man hade drevkedjor med mängder av folk, som tjoade och skramlade och drev vargarna mot uppsatta staket och nät, som styrde dem till en hopsamlande skjutplats.
Så hade man vargropar – som i Nyckelby. Den grop, som fanns vid vårt besök var kanske ett par meter djup men med kanter, som hade rasat och var ganska sluttande. Tidigare, när den var både djupare och grävd med raka kanter hade man lagt grenar och ris över gropen, så den inte syntes. I mitten hade man ofta en kraftig stolpe, som stack upp. Där hade man ibland bundit fast en levande höna eller ett stycke av en ”doftande” död gris. Allt för att locka dit den elaka och hungriga vargen. Den ramlade då ner – och kunde inte ta sig upp. Så kom man med gevär och så blev dess saga all. Kanske tog man vara på pälsen, för det var det varmaste, man kunde ha.
Vad spännande det var. Man liksom såg sig omkring. Kanske fanns det någon kvar? Men nej, fröken talade om att den fulingen numera var helt utrotad, så man skulle aldrig mer behöva bli orolig för någon varg inte! Så sade hon och det litade vi på!
Men så hände det sig att det började dyka upp varg i våra trakter i alla fall. Detta på 1980-talet – tror jag. En fårägare vid Väringen fick ett antal får rivna. Inte roligt – ja faktiskt oroligt! Den aktuella vargen drog sig österut åt vårt håll genom byarna, där den ”kom bort”. Ingen sade något – men många visste! Sade jag något, jag inte skulle ha sagt nu?
Sedan dess har den funnits till och från. På Grimsö forskningsstation följer man varenda levande varg – ja, även de döda. Det finns nog inte något så registrerat vilt djur i vårt land som just vargen. Man vet var den finns, hur många de är, hane eller hona eller par och flock, vart de är på väg, vilka spår man sett ja. t.o.m. hur många ”skitar” (ja, det heter så på fackspråket) eller markeringar man lämnat. Nästan alla är dessutom ”ringmärkta” med radiosändare, så man kan följa varenda individ. Fantastiskt – och troligen väldigt intressant! Full koll alltså!
Om vargens vara eller inte vara finns det många åsikter, men då ofta känslor kommer med i argumenteringen, blir det svårt att diskutera sakligt. Men visst, alla vill ha en levande landsbygd – men ibland kanske den kan bli litet ”väl levande” för de, som just förväntas hålla den levande – alltså de som bor där!
Den gamla varggropen är nu knappt synlig, men är det nu så att ni får se en och annan Nyckelbybo ge sig in i Templarskogen med såväl spade som yxa ett antal gånger och sedan någon dag medföra en stor ”kasche” ev. innehållande en överbliven julskinka med utgånget sistadatum, så kanske man ska börja fundera. Är det så att vår varggrop kan bli aktuell för användning igen, trots att vår fröken Märta Kropp lovade motsatsen?
