I en tidigare artikel under rubriken ”Signerat” berättade Elias ben Salem om sina försök att få Trafikverket att låta det tåg, som var stående ganska länge i Arboga innan returen mot Stockholm skedde, istället göra en vända till Frövi för att hämta upp resenärer från exempelvis Fellingsbro. Ett positivt förslag alltså. Men i vanlig ordning bollades han mellan olika myndigheter. Ingen ville ta något ansvar. Rundgång!
Att han inte är ensam om sina tankar, kunde vi läsa i senaste Fellingsbrotidningen från kommundelsmötet vid Ekbacken, där man bl.a. föreslog att kommunen skulle arbeta för en spårbunden pendeltrafik mellan Arboga och Örebro – med stationer som tidigare. Detta skulle då gynna inte bara Fellingsbrobygden utan hela kommunen i dess utveckling!
Vi har som bekant länge varit utan persontrafik på den befintliga och väl upprustade linjen för godstrafik, som passerar i södra delen av vår kommun. Att denna sträckning blev kvar har sin orsak i att de allt tyngre godstågen inte klarade stigningen uppför Käglan hitom Jädersbruk, där den nya banan byggdes. Tänk så det kan bli!
För att nu gå tillbaka till min egen ungdomstid på det tidiga 50-talet, så var jag en flitig användare av vår – folkets – järnväg. Ja, ensam var jag inte. Redan i Ullersäter klev de första ungdomarna på. Sedan blev det anhalten vid Oppboga och så vid samhället, där ganska många fyllde på. I Ålsäng kom nästa stopp, där jag liksom för många andra efter en lång cykeltur i ur och skur fick slå mig ner i en varm vagn. Jädersbruk hade en liten station, där bl.a. medåkerseleverna steg på. Så slutligen Arboga station, belägen en bit österut i sta´n efter Köpingsvägen. Nu blev det en slutlig promenad till den väntande realskolan, för det var dit vi skulle. Ja, några reste också vidare till gymnasiet i Köping. Det var naturligtvis inte bara vi skolelever, som använde den här turen, utan det var ju även ett ”jobbtåg”. För folket alltså!
Under 60 och 70-talet hände mycket i vår bygd och järnvägen användes för så väl gods- som för persontrafik. Stationen i samhället fick en högre mittenperrong, vilket länge hade efterfrågats. Arbetspendlingen till såväl Arboga som Örebro ökade samt att Örebro blev en viktig studieort med sin högskola.
MEN! Vårt SJ – ja, jag kallar det så – blev alltmer intresserade av snabbare linjer mellan större städer och för att ”effektivisera verksamheten” började man se över behovet av tågstopp i mindre orter. Nya tidtabeller upprättades, där ibland stoppen inte alls passade resenärernas behov. Några pendlande damer i Fellingsbro med Britt-Marie Ohlsén i spetsen framförde flera förslag till bättre lösning – något som oftast ignorerades. Man bytte då färdsätt med ”en sämre kundbeläggning” som resultat! Man började nästan ana en beräknande strategi för att helt kunna slippa småstationerna. Nej, så fick man väl inte tänka ?
Krångligt blev det i alla fall för de som envisades med att åka med tågen. Här ett exempel från denna tid: Man hade nu bestämt att kom man från Örebro på eftermiddagen, så fanns inget stopp inlagt vid Fellingsbro och de övriga gamla stationerna. Man fick alltså åka med till Arboga, där man efter en tids väntan kunde byta tåg, som skulle fara mot Örebro – nu med stopp i Fellingsbro. Att det här medförde en betydligt längre restid samt mindre tid för det man ville göra hemma, blev ju ett inte alltför efterlängtat resultat.
Nu var det så att det nästan dagligen för det här Örebrotåget skedde ett möte med ett godståg vid stationen i Fellingsbro. Vad bra, då kunde man ju gå av där och slippa Arbogaresan. Men nej ! Så kunde man inte göra. Stoppet var ju inte inlagt i tidtabellen och för säkerhets skull lät man Örebrotåget stanna en bit före stationsområdet alltså strax bortom nuvarande Fellingsbro Mekan. Därmed fanns det inget officiellt stopp i Fellingsbro. Häpp !
MEN igen. Problem är ju till för att lösas och nu betedde sig en del väldigt osvenskt – man klev av, där tåget stod! Detta fast man inte fick det. Fy! Man fick visserligen göra ett hopp ner på banvallen för att sedan kunna gå ”snett över gint” till hemmet alternativt till stationen och cykeln, men hemma i Fellingsbro var man. Sparade tid gjorde man också…
Kunde nu vårt SJ ändra sig? Naturligtvis icke och man fortsatte med sin utmattningstaktik och lyckades alltså få allt fler att avstå från att använda tåget som färdmedel. Därmed kunde man slutligen lägga ner de där olönsamma småstationerna – eftersom man ju inte åkte med tågen! Nu kunde man alltså ägna sig åt allt fler snabba fjärrlinjer. Att vi i våra dagar ser att man trots detta inte lyckats särskilt väl med pålitligheten tidsmässigt, har vi mången gång under åren tyvärr fått åtskilliga exempel på.
Men nog skulle det väl gå att få en ändring till stånd? Här har vi något mycket positivt att kämpa för och om också vi använder en envis utmattningsteknik, så kanske? Ja även ett ”miljötänk” kunde här vara ett argument?
Hela landet ska leva, heter det. Ja, men då så! Vi kör på! Järnväg för folket – där man bor!
Sven-Rune i byn
