– Jag vill inte ta adjö… jag vill inte säga hej då… Jag kommer att säga ”vi ses” och jag hoppas innerligt att det blir så…
Robert lämnar inom kort Sverige. Han lämnar Fellingsbro som är den plats på jorden han älskar. Den kärleken är besvarad.
– Den bär jag med mig.
När du läser detta har sannolikt Robert redan packat. Fast när han gjorde det visste han själv inte om det. Hans händer gick sin egen väg. Hans tankar en annan.
Robert har säkert också haft sin sista träning och sagt ”vi ses” till kompisarna i Fellingsbros fotbollslag.
Visst är han ledsen. Visst är han orolig. Men han är inte det minsta sentimental. Av självömkan finns inte ett spår.
Mitt i den totala och ovissa förändring han står inför är han samlad; en ung liten man men en stor människa.
Han klagar inte på något eller på någon. I stället är han glad och tacksam över vad han fått. Livet här i Fellingsbro.
– Jag vill inte åka härifrån. Men jag måste. Jag vet inte vad som väntar mig i Uganda. Men det kommer säkert att gå bra. Jag måste tro det. Det är enda möjligheten att det ska bli sant. Man måste välja att tro… det är man själv som väljer…
I Robert finns en tillit till tillvaron som är mycket påtaglig trots allt som händer.
– Tilliten har vuxit under mina åtta år här i Fellingsbro. Så många människor som har hjälpt mig… som betyder så mycket.
Det är dessa människor som har skingrat den oro kring framtiden som alltid har funnits under alla dessa åtta år. 2900 dagar. Närmast oräkneliga antal timmar. Men Robert väljer att inte vara i dem.
– Paddla kanot… åka skidor… skolan… fotbollen… alla möten…
– Det är de jag har levt för och på. Alla fina stunder och alla fina människor kommer jag alltid att ha med mig. De kommer att finnas så fort jag blundar.
En dörr har stängts. Den nya har ännu inte öppnats. Det som finns är en stor och ofattbar ovisshet. Den är i högsta grad verklig.
– Naturligtvis hoppas och tror jag att det kommer att gå bra… men jag vet också att livet inte har några garantier. Men om jag inte tror på mig själv och på min framtid. Vem ska då göra det?
Det som nu händer är ”bara ett två år långt avbrott”.
– Jag kommer att lära mig något även av det här. Att utvecklas är inte alltid så lätt. Men om det leder till att man lyckas bli en allt bättre människa är det värt vad det kostar. Och det gäller att behålla perspektivet… och att tro på det goda…
Livsklokhet är inte gratis. Tacksamhet och ödmjukhet ingår i priset.
Hur kommer det att gå för Robert? Vad är det han kommer att möta? Förhoppningsvis kommer vi att få svar. Robert kommer fortlöpande att skriva sin dagbok här på fellingsbro.se. Men fortfarande finns ett hopp om att ”dörren inte stängs”.
