I mars 1978 gick Ingemar Linder ner till Fellingsbro brandstation för att titta sig omkring. Han blev kvar i 40 år!
Det är år som rymmer både glädje, sorg och dramatik.
– Det roligaste var nog hästen som hade fastnat i en brunn, säger Ingemar.
– Det värsta var…
Allt är egentligen brandchefen Sune Hellbergs fel.
– Han tjatade så förbaskat på mig att jag skulle börja som deltidsbrandman. Det enda sättet att få tyst på honom var att börja på brandstationen. Ska sanningen fram har jag aldrig ångrat mig. Det har varit 40 innehållsrika år med en otroligt fin gemenskap, säger Ingemar.
I Fellingsbro brandkår finns det tre arbetsgrupper. Varje grupp består av en brandförman och fyra ”brandknektar”. Var tredje vecka har en av grupperna jour 24 timmar om dygnet sju dagar i sträck. Och ”bränner” det plötsligt till ordentligt kallas hela styrkan in.
Från det att larmet går ska brandbilen vara på väg inom fem minuter.
– Naturligtvis gör det inget om det går fortare. Det gör det ibland, säger Ingemar med viss stolthet i rösten.
En annan
identitet
För Fellingsbros brandkår gäller det inte bara att komma ut och iväg snabbt. Man måste även iväg allt oftare.
– Första åren när det bara handlade om bränder hade vi 35-40 utryckningar per år. Sedan kom det här med IVPA och då blev det plötsligt runt 120 larm om året. Som mest var det 152.
IVPA betyder ”I väntan på ambulans”.
– Eftersom det tar lite lång tid, 15-20 minuter, för ambulansen att komma hit från ”Linde” åker vi ut på det man kallar för livshotande akutlarm här i Fellingsbro. Det innebär att vi kan vara framme på fem minuter och t ex ge syrgas vid hjärtstillestånd. Varje minut är dyrbar vid sådana här akutlarm och man kan säga att vi ger de första livräddande insatserna till dess ambulansen kommer med sjukvårdspersonal som tar över.
Man först
år ganska snabbt att IVPA även är en förkortning för något som förlänger livet på många.
– Hur många liv vi varit med om att rädda vet jag inte. Och egentligen är det mindre viktigt än att vi verkligen gör det.
I en relativt liten socken som Fellingsbro där alla mer eller mindre ”känner alla” kan det hända att man som brandman träffar på en nära släkting eller god vän när man kommer till olycksplatsen. Hur hanterar man det?
– Ja du… vi vet ju att det kan bli så… men…
– När vi tar på oss våra yrkeskläder – brandmansutrustningen – kliver vi på något sätt även i en annan identitet… en annan roll. Då handlar det bara om att göra det vi är utbildade i, att släcka bränder… att rädda liv. Något annat än det finns det varken plats för eller tid till. Man blir som en ”räddningsrobot”.
Men efteråt, när ”jobbet är klart” och verkligheten kommer ikapp?
– Då sätter vi oss ner… pratar igenom vad som hänt… reder upp och reder ut och försöker komma i balans igen. Blir det alltför svårt kan vi få hjälp från brandkåren i Örebro. De har specialister på sådant här.
– Men det är ju också så att sammanhållningen och tryggheten i gruppen är till väldigt stor hjälp. Vi stöttar varandra. Allt vi är med om svetsar oss samman.
Hjälpen
kommer
Men allt är inte ”elände”. En lyckad släckning är ju ett glädjeämne i sig.
Själv har Ingemar tre olika utryckningar som har etsat sig fast. Det första minnet handlar om den största branden. Det andra minnet handlar om den värsta upplevelsen. Det tredje minnet är det roligaste.
– Den mest omfattande branden inträffade på Frötuna. Där brann både ladugård, stall, loge och ”islada”.
– Där lyckades vi rädda livet på nio hästar. Tyvärr dog två kaniner i ladugården. Vår rökdykare ville gå in och rädda dem men jag hindrade honom. I samma ögonblick rasade taket in…
– Den värsta upplevelsen var när vi kom fram till olycksplatsen och såg att en ung grabb hade tänt eld på sig själv. Hans liv gick inte att rädda. Det enda man kan finna tröst i i sådana stunder är att man vet att man gjort vad man kunnat. Mer går inte att göra.
Så ibland händer något som gör att livet och jobbet känns lite lättare.
– Det var ett dräktigt sto som hade gått ner sig i en brunn. Både hästen, och senare även hennes föl, klarade sig med livet i behåll ur den situationen. De kunde trava på…
Med närmare 40 års erfarenhet av brandmannajobbet i Fellingsbro menar Ingemar att vi Fellingsbroare kan känna oss ganska lugna. Behöver vi hjälp så kommer den. Och hjälpen blir allt effektivare.
– Vi utbildas hela tiden.
Även i bilkörning.
– Det hjälper inte att kunna köra fort om vi inte samtidigt kan hålla oss kvar på vägen, säger Ingemar och ler.
Kanske flammar
det upp något
Han erkänner också att han har en och annan yrkesskada efter sina 40 år i yrket.
– Hemma ställer jag alltid min bil så att jag snabbt kan komma iväg. När jag går och lägger mig lägger jag kläderna så att jag snabbt kan komma i dem.
Även efter livet som brandman har han ett brinnande intresse för människor och deras/vår trygghet.
– Det har jag nog gemensamt med alla brandmän. I det här yrket blir även hela familjen engagerad. Vi kan nog säga att våra liv till stor del styrs av yrket och brandlarmen.
Samtidigt med deltidsjobbet som brandman har Ingemar även arbetat på de tre av fellingsbroföretagen. Ett av dem, FMAB finns kvar. De två andra har försvunnit.
Man skulle kunna tro att du är lika bra på att släcka företag som att släcka bränder?
– Ja, men då kan vi ju andas ut nu. Jag har ju gått i pension.
Vad ska du ägna tiden åt nu?
– Vi får se. Rätt vad det är flammar det kanske upp något intresse för något nytt och roligt. Men än så länge räcker det bra med att kunna ägna sig åt familj och vänner utan att vara på helspänn. Och jakten, den är ett stort intresse.
