De kom från kriget i Syrien. Från ett sönderbombat Aleppo.
De kom till ett mörkt, kallt Sverige. Men framför allt kom de till värmen i Fellingsbro.
Nu, ca 2 år senare har han, Harut, fast arbete som svarvare på FMAB. Hon, Narenh, fördjupar sina kunskaper i svenska. Och lilla Johannes, knappt två år, sover i en spjälsäng från familjen Erixon, på Kvastavägen.
Johannes sover gott!
Den här historien visar att Fellingsbro har en själ. Den här historien visar också att det i Fellingsbro finns otroligt många människor som har begåvats med ovanligt varma, stora och fina hjärtan.
Vägen in i värmen från Syrien var för Narenh och Harut som för de flesta flyktingar – vars öden vilar hos människosmugglare – svår, kostsam och oviss. Första månaderna i Sverige och kontakten med myndigheterna var dessutom omtumlande och fyllda av en gnagande, tärande ovisshet.
– Men någonstans inom oss visste vi att det skulle gå över, att det skulle bli bättre. Det blev det i Fellingsbro, säger familjen Dekermenjian och berättar med glädje och tacksamhet om Ängebykyrkan, Solhem, Fellingsbro ABF, Folkhögskolan, St Olofsgården, Pallatinen och FMAB.
Och om Johnny och Gun-Britt Erixon.
A-c-k-l-i-
matisera
Narenh var gravid när hon kom till Sverige. Här i Fellingsbro socken föddes lilla Johannes. Han sov i sin barnvagn och familjen bodde i ett rum med kokvrå. Men Lena Olander på Solhem, fick veta av Gun-Britt på Kvastavägen, att det hemma i Erixons förråd stod en spjälsäng. Familjen Erixons barn hade både vuxit och klivit ur den. Spjälängen hamnade hos familjen Dekermenjian.
När Johannes kom till ro i sängen ”läste” Narenh och Harut svenska på TVn som även den kom som en skänk från ovan.
– Vi tittade på nyheterna och på program som var textade på svenska, vi lånade även böcker på biblioteket och vi fick också hjälp på St Olofsgården och Folkhögskolan.
– Nu kan jag även säga ”acklimatisera”, säger Harut och får det att låta som en kärleksförklaring till ett av Johnny Erixons favorituttryck.
Ytterligare en kärlekförklaring får bostadsföretaget Pallatinen som, genom Lena Olanders försorg, ordnade en lägenhet på två rum och kök. Till att börja med såg den ganska undermöblerad ut med sin ensamma Erixonska spjälsäng.
Då klev Gun-Britt in i handlingarna igen.
– Jag lade ut en möbelefterlysning på Facebook.
Om inte Gun-Britt hade tagit bort sin efterlysning på Facebook hade Fellingsbro kunnat få en ny och ytterst välsorterad möbelaffär.
– Jag kunde inte drömma om att det fanns så många hjälpsamma människor! säger Gun-Britt och slår ut med armarna som sekunden senare ger Narenh en kram.
Tackade och
tog mot
Här kunde historien ha slutat men egentligen har den bara börjat.
När Narenh och Harut kom till Sverige hade de ingenting. Inte mer än de kläder de hade på sig. Flykten var inte gratis, långt därifrån.
– Första tiden var svår. Vi hade inte språket. Vi hade inga vänner… Vi hade inga pengar… Vi hade inget uppehållstillstånd… Det enda vi hade var ovisshet och oro. Och nu… Vi älskar Fellingsbro!
I den kärleksförklaringen införlivas även FMAB.
– Jag sökte jobb som svarvare där och fick det, säger Harut som själv hade plitat ner sitt CV och fått hjälp med att finjustera det på ABF i Fellingsbro.
– Jag var där, på FMAB, klockan tio… en måndag… det var nervöst…
Efter en månads provanställning var det fasta jobbet klart.
– Harut gör utan tvekan ett mycket bra arbete. Det är svårt för oss att få tag på utbildad arbetskraft. Så egentligen var det bara för oss att tacka och ta emot, säger Michael Ejnarsson, en av delägarna i företaget.
Spirande
trygghet
För Harut innebar jobbet på FMAB att vardagen fylldes med ett nytt innehåll och en bättre samt tryggare ekonomi.
Men det Harut nämner först är inte pengarna. I stället är det gemenskapen… samhörigheten… kamratskapen… känslan av att vara till nytta… att vara behövd…
– I Fellingsbro har vi gått från att vara ingenting till att få allting. Det är…
Harut fullföljer inte meningen. Det behövs inte. Det känns så väl vad han känner, tänker och menar.
Ovissheten har bytts till en spirande trygghet och en tro på en framtid. Inte minst för Johannes.
– Alla som har barn vet hur viktigt det är att man som förälder kan ge dem trygghet. Vi känner att vi kan det nu. Nu vill vi börja betala tillbaka, säger Harut och Narenh.
Här kunde historien ha slutat igen men den har en högst sannolik fortsättning.
– Jag hoppas att jag kan utbilda mig till sjuksköterska och hjälpa andra, säger Narenh.
– Jag ska bli en allt bättre svarvare så att jag kan göra ett allt bättre jobb. I Syrien var jag ganska bra på karate och friidrott, säger Harut som hoppas kunna ta upp det igen…
här hemma i Sverige…
här hemma i Fellingsbro.
