En sjukdom i ryggen gör att han går lite krokig. En bruten nacke gjorde honom inte mer handikappad men försämrade hans handicap i golf. Men på denne man biter inte sjukdomar och svårigheter. Livsglädjen är orubbad. Lars Olof Lindh är på många sätt ett levande mirakel. Att intervjua honom är som att göra en lång resa i medmänsklighet, omsorg, omtanke och oegennytta. Och i tacksamhet.
-Varför skulle jag klaga? Jag har det bra!
Lars Olof är som en vandrande ”bergslagskamin”. Men den värmer inte ett hus utan snarare en hel by här i Fellingsbros fina socken.
Lars Olof är dessutom kung i sitt gröna, sköna rike: Sörbyvallen. Rimligen borde den byta namn till Lars Olof Lindh Arena.
Lars Olof har just kommit hem från vårdcentralen när vi ses. Ett besök på golfbanan i Stjärnfors (så blir det när man kliver över sockengränsen) resulterade i sju jordgetingstick.
– Min spelstil gör att jag gräver lite väl djupt ibland med mina golfklubbor, säger han och ler.
Allt började i Nyckelby för snart 70 år sedan. Det var då Lars Olof föddes. Efter några års mellanspel i Arboga flyttade han tillbaka till föräldrahemmet 1990 efter att föräldrarna hade gått bort. Pappan hade byggt huset.
Barndomen lade grunden till den livsglada person han är idag. Barndomen var lycklig.
– Definitivt. Jag var enda barnet. Det var ingen som konkurrerade. Jag fick allt. Det var ju skönt.
Som barn var han en hejare på att åka skidor och vann många tävlingar. Lars Olof kommer speciellt ihåg ett lopp. Då var han i åttaårsåldern.
– Jag och en av grannpojkarna ledde loppet. Då ropade han plötsligt att han var tvungen att stanna för att pinka. Och det gjorde vi trots att morsan stod och ropade: – ”Åk för sjutton gubbar”!
Ryggen satte stopp
för fotbollen
Sitt yrkesverksamma liv har han ägnat åt tekniken som montör, efter att först ha gått tre år på en yrkesskola i Arboga.
– Det märkligaste jag var med om i jobbet var att jag fick vara med och reparera två Draken-plan. Det var en dam i USA som hade köpt dem. Vad hon skulle ha dem till vet jag inte, men rik måste hon ha varit.
År 2010 gick han i pension. Därefter har livet blivit ännu mer med fotboll och golf.
– Som junior spelade jag i Nyckelby IF, men en ryggsjukdom gjorde att jag mer och mer började gå som en märla så jag fick sluta.
I stället började han i olika ledarfunktioner för föreningen. Nu är han ordförande. Sköter det mesta som att tvätta kläder och klippa gräset på Sörbyvallen. Fotbollsplanen är minst sagt välskött. Det ser ut som om varje grässtrå är klippt med hjälp av måttband och nagelsax.
– Nej du, säger han och ler samt tillägger att ”man får inte släppa upp gräset för högt”. Det är hela grejen.
Fotbollsplanen och Nyckelbys fotbollslag har imponerat på fotbollscelebriteter.
– Det var -99, då vi gick till kvartsfinal i Sparbankscupen. Örebro SK som spelade i allsvenskan kom hit. De blev imponerade av både vårt spel och planen. Jag tror att vi förlorade med 6-3 men vi föll med flaggan i topp. Vilken match! Flera hundra åskådare.
Först Nyckelby, sedan
kommer resten
Även om medaljerna inte haglat över Nyckelby IF har det mer eller mindre gjort det över Lars Olof. Först en medalj från Örbro läns fotbollsförbund. Sedan en medalj från Svenska fotbollsförbundet. Och så ytterligare en medalj i våras från Riksidrottsförbundet. Den fick han ta emot av den tidigare rikspolischefen och landshövdingen Björn Ericsson.
– Trevlig prick. Jag sade det till honom, säger Lars Olof och ler.
Men den bästa medaljen av alla är och förblir guldmedaljen från Nyckelby IF. Det syns och känns att den ligger varmt om Lars Olofs stora, varma hjärta.
– Ja du vet, min far var med och startade Nyckelby IF 1933… så det är klart… det kanske är därför jag lägger ner så mycket tid på föreningen… Men det är kul! Och nu är vi ett väldigt bra gäng som jobbar ihop. Det ser bra ut för framtiden. I somras anordnade föreningen även knattefotbollsträning. Vem vet, en vacker dag har vi kanske till och med ett damlag.
Ytterligare ett fint Lars-Olof-minne:
– Det var -97. Jag skulle fylla 50 år. Då sade vår tränare Charlie Bengtsson
(numera Fellingsbro) att vi skulle vinna serien och det gjorde vi! Vilken 50-årspresent!
Dessutom deltog runt 150 personer i Lars Olofs födelsedagsfirande i Nyckelby bygdegård. Han är omtyckt, mycket omtyckt av väldigt många.
Den nu snart stundande 70-årsdagen firas med golf på hemlig ort.
– Du vet, 50-årsfirandet tog på krafterna. Jag har inte hämtat mig ännu, säger han och skrattar gott och länge.
Och så var det golfen.
– Visst finns det en och annan som höjer på ögonbrynet när jag parkera rullatorn och tar fram golfklubborna. Men golfen är kul, säger han och berättar att han ingår i ett glatt litet golfgäng som swingar vilt.
Fönsterrutorna
rök all världens väg
Och så var det nacken.
– Jag halkade på trappan och slog i huvudet. Det gjorde väldigt ont och när det inte hade gått över på ett par veckor åkte jag in till vårdcentralen i Frövi. Där skickade de mig till akutröntgen i ”Linde”. När läkaren berättade att jag hade brutit nacken frågade jag om man inte kunde dö av det. Han svarade att det inte var ovanligt men att jag hade klara mig hyfsat.
– Men sedan… när de skickade mig med ambulans från ”Linde” till Uppsala blev jag minst sagt orolig. Jag visste ju att vi skull åka genom Fellingsbro och över järnvägen. Där var det gropigt och guppigt så jag sade åt ambulansförarna: – ”Kör försiktigt så att jag inte ramlar ur båren. Jag vill inte bryta nacken en gång till”. Men det gick bra. Nu är dessutom vägen lagad även om det inte är min förtjänst.
– Det trista med den brutna nacken var att mitt golfhandicap blev sämre. Jag fick problem med rörligheten i en arm. Men, men… huvudsaken är att man kommer ut och får röra på sig.
Även hemma på tomten i Nyckelby hade Lars Olof en golfbana. Nio hål. Och självklart mossgröna samt välsnaggade golf greener.
– Det var en rolig tid. Det var folk här hela tiden. Man jag fick lägga ner. Det gick för många fönsterrutor…
Det formligen lyser av livsglädje om Lars Olof. Förklaringen till det är enkel.
– Jag har aldrig varit gift. Har aldrig haft tid, säger han och skrattar.
Att tappa humöret finns det heller inte mycket tid till.
– Nej du, men det händer då och då att jag blir förbannad. Det finns ju fotbollsdomare som faktiskt är dåliga…
I övrigt framgår det tydligt att Lars Olof njuter av livet i Nyckelby. Här trivs han. Här stannar han.
– Här är det väldigt fint. Förr var det kanske lite mer gemenskap. Lite mer kaffe och hembakat. Sedan kom ju TVn och stressen och ”springa in i väggen”. Och… ja… allt förändras… utvecklas även om en del invecklas… men jag trivs. Man hälsar på varandra, ler igenkännande, byter några ord. Det är mycket trivsel och trygghet i det.
