Enligt Svenska Alpackaföreningen finns det cirka 4 000 alpackor i Sverige. Några stycken av dem har sin hemvist i Rynninge utanför Fellingsbro. Den 29 april kom Maria Andersson och Linus Arvidsson till Folkhögskolan och berättade för ett 15-tal åhörare om sin uppfödning av alpackor.
Jordbruksverket å sin sida har sedan 2021 velat att alpackorna ska registreras och enligt dem fanns det i maj 2023 endast 2 698 alpackor i Sverige. Så mörkertalet är stort för dessa kameldjur som i Sverige klassas som cirkusdjur. Det sistnämnda innebär att det finns ganska få riktlinjer för hur alpackor ska hållas och skötas för att de ska må bra.
”Eftersom de klassas som cirkusdjur, är miniminivån för deras skötsel ganska otrevlig”, säger Linus och berättar att Alpackaföreningen arbetar för att det ska bli en ändring på detta, men just nu finns inga uppdaterade riktlinjer för hantering av alpackor.
Anrikt djur
Alpackan är ett anrikt djur som härstammar från Anderna i Sydamerika. Där har den använts som boskap i över 5000 år och det på en höjd av 4-5000 meter; den tjocka ullen blir därmed begriplig. I och med att den använts så länge har man också haft många år på sig att förädla djuren. Tyvärr gick mycket kunskap om djuren förlorad när spanjorerna tog över och istället förde in merinofår som de tyckte var bättre. Detta höll på att leda till utrotning av inte bara kunskapen om utan även av alpackan själv som art.
Lyckligtvis har arten räddats. Den består av två raser – Huacaya och Suri, där den förstnämnda är den vanligaste och nog är den som vanligt folk tänker på när man säger alpacka. Säg alpacka och vi ser något fluffigt och gulligt framför oss, en Huacaya. Surins ull ser mer ut som dreadlocks.
Alpackan till Europa
Det var under 1800-talet som alpackorna började spridas till England trots att det fanns mycket restriktioner för export av djuren. Förbehållsamheten mot djuren var stor i början och man menade att ullen mest var skräp; detta trots att ullen är oerhört stark, lätt och dessutom allergivänlig eftersom det inte finns något lanolin i den, som det gör med fårull.
Först på 1980-talet började alpackor tas in i Sverige och det var inte många från början. Den stora ökningen kom på 2000-talet och det var också då Jordbruksverket ville att man skulle börja märka djuren. Så idag märks alpackorna med ett chip i nacken.
En dröm i uppfyllelse
Maria var tveksam till det där med alpackor, men fick veta av Linus att om hon bara fick träffa dem så skulle hon också vilja ha alpackor, precis som Linus själv. Och sant är ju att man kan bli alldeles kramsjuk när man ser en alpacka eftersom de ser så mjuka och kramgoa ut. Men skenet bedrar för alpackan är inte särskilt förtjust i beröring. De kan visserligen söka kontakt med barn eftersom de gillar dem, men de är ganska skrajsna och osällskapliga av sig – även om de är väldigt nyfikna. Gå förbi hingsthagen i Rynninge och de tre – Rollo, Dumle och Anton Bergh – kommer galopperande för att se vad du är för en konstig figur.
I augusti 2020 hämtades i alla fall de första alpackorna hem från Norrköping till Rynninge och sedan dess har utvecklingen pågått. Idag har Linus och Maria elva djur och till sommaren, i juni, får man förhoppningsvis tillökning med fyra nya föl.
Egenheter hos alpackan
Maria berättar att hingstar och ston går i skilda hagar eftersom stona alltid kan bli betäckta, men eftersom de går dräktiga i elva och en halv månader så riskerar stona att föla när det är kallt och ruggigt ute om djuren själva får bestämma betäckningen. Då är risken stor att fölet fryser ihjäl eftersom stona inte tar hand om och slickar sin avkomma torr och ren, utan fölet får klara sig själv och torka i solen. Fölet består mest av skinn och ben när det föds och väger inte mer än 5-10 kilo, vilket gör det väldigt utsatt för vädrets makter. Alltså måste man planera för en nedkomst på sommaren.
Så när det är dags för betäckning får hingst och sto en timme på sig att försöka få till det. Därefter får stoet en två veckors återhämtning innan man försöker igen. En praktisk detalj i sammanhanget är, att om stoet blivit betäckt då spottar hon på hingsten om hon redan är dräktig, och då får han inte komma till.
Maria berättar att stona sköter nedkomsten helt och hållet själva till skillnad från får som behöver mycket hjälp vid nedkomst. Maria använder sig av kikaren för att på avstånd hålla koll på att ingenting går på tok, men det är väldigt sällan som något går snett. Rent generellt är djuren väldigt tåliga och mycket sällan sjuka.
Hur alpackan lever
Alpackorna går mestadels ute – om det inte är för blött – och de har tillgång till vindskydd. De betar naturligtvis gräs, men får också ensilage och kraftfoder. Att alpackorna går bakom stängsel har mer med omgivningens djur och människor att göra än alpackorna själva, för de är väldigt flockstarka och stannar där maten finns.
De är dessutom renliga av sig och skapar sina egna toaletter, som är lätta för djurägaren att ta hand om. Det går utmärkt att använda det som mockas bort direkt i grönsakslandet eftersom gödslet inte behöver brinna innan det används.
Ullen
Maria och Linus har tagit med sig tre påsar med ull för åhörarna att känna på. I en av påsarna ligger fårull, i de andra två alpackaull. Skillnaden är markant – till alpackans fördel. Ullen är otroligt mjuk. Det är många som lämnar in sin ull och får den spunnen, men Linus och Maria har inte gjort det ännu. Helst skulle de vilja ha någon lokalt som kan spinna ullen åt dem.
Linus och Maria berättar att det finns två personer i Sverige som klipper alpackor och de åker runt till alla alpackaägare och klipper djuren. Alpackan ska klippas en gång per år inför sommaren, annars skulle de få det väldigt svårt i värmen. Blir det riktigt varmt behöver man kyla ned djuren genom att till exempel duscha dem.
Vid klippningen som ger cirka 3-4 kilo finull från ryggen, så passar man också på att klippa tänder och de två klorna på trampdynorna när djuren ändå är på klippbordet. För en van klippare tar det cirka fem minuter att göra klart en alpacka och detta trots att alpackan, och då särskilt de unga alpackorna, har en oerhört tunn och känslig hud.
En alpacka blir lätt skräpig i ullen, men man kan inte borsta ur skräpet eftersom det förstör ullen i och med att man då drar ut trådarna, utan allt skräp får plockas för hand.
På det hela taget är alpackan ett sympatiskt djur som skulle duga utmärkt till gräsklippare på en tomt. De förstör nämligen inte marken där de betar eftersom de har trampdynor och inte klövar. De kan visserligen spotta också, men det gör de väldigt sällan och oftast används spottande för att klarlägga hierarkier och i uppfostringssyfte. Och tur är väl det med tanke på att det som spottas inte är saliv utan maginnehåll.
Linus och Maria höll ett mycket intressant och levande föredrag om alpackor i allmänhet och alpackorna i Rynninge i synnerhet och de belönades med en mängd frågor om djurens liv och leverne, som de initierat kunde svara på.