Ni kanske har märkt att det har börjat regna. Värmeböljan som fick oss alla att kippa efter andan gav till sist vika. Och trots att vi fortsatt har haft det varmt och skönt, om än med rimligare temperaturer, så har vi faktiskt fått en del nederbörd sedan i augusti. De gula, knastertorra gräsmattorna har börjat grönska, vallarna vajar av frodigt bete och träden har sträckt på sig igen. Det är som om hela naturen hållit andan, och nu kan pusta ut igen.
De långsiktiga följderna av torkan lever dock vidare. De kommer att synas på eldröda siffror i årsboksluten hos åtskilliga bönder, som i vissa fall kanske fått bara en tiondel av förväntad skörd. Foderläget inför vintern är osäkert och slaktköerna ringlar sig långt fram mot vårkanten. Samtidigt varnar experter för höjda priser på baslivsmedel inför höst och vinter.
Detta har förstås inte gått allmänheten förbi. Många som arbetar inom lantbruket har mött uppriktigt deltagande kommentarer och oroliga frågor om fodertillgången. Människor förstår att det är en sak att klaga över kortsiktig jordbrukspolitik, vikande intäkter och ökande utgifter – hur påtagliga dessa problem än är – men en helt annan att faktiskt stå tomhänt inför råmande, hungriga djur. Det går inte att trolla fram foder som inte finns.
Opinionskänsliga företag, politiker och debattörer, som ständigt står med ett fuktigt finger i luften, har förstås också reagerat med olika utspel som syftar till att stötta de utsatta svenska bönderna. Denna sortens snabbt framkrystade medkänsla brukar dock inte vara särskilt uthållig. Det kan ju vara ett intressant experiment att se i vilken mån Sveriges nya regering, vilken färg den nu får, tänker förbättra villkoren för landets livsmedelsproducenter. Den som har följt svensk jordbrukspolitik de senaste 50 åren kan ha rätt svårt att inte bli cynisk beträffande beslutsfattarnas intresse av att stödja en livskraftig och hållbar svensk självförsörjning av livsmedel.
Men det finns motbilder, och jag ser dem varje dag när jag cyklar till jobbet. De senaste veckorna har Fellingsbros åkrar, vars skördar förtvinade i solgasset, på nytt befolkats av surrande människor och maskiner. Torkans öronbedövande, nästan ondskefulla tystnad har bytts mot ett tryggt och tillitsfullt traktormuller. Bönderna har tröskat det lilla som fanns. De har slagit, strängat och ensilerat. De har gödslat, plöjt, harvat och sått. Kontrasten mot sommarens förlamande stiltje är påtaglig.
Detta signalerar något mycket mer hoppfullt än aldrig så många jordbrukspolitiska utspel. Den som sår på hösten tror på ett nytt skördeår utan att ha några garantier alls. Man vet inget om framtiden, givetvis ingenting om vädret, ej heller något om vad den nya regeringen kan tänkas ställa i utsikt beträffande bönderna.
Ändå sår man.
”Vad har vi för val?” kanske någon invänder. Tja, kanske att lägga ner, stänga lagården och maskinhallen och med all rätt konstatera att detta var sista spiken i en redan hårt åtgången kista. Det vore en begriplig reaktion. Men det är mycket få som gör så.
I stället för att älta sommarens katastrofskörd sitter nu företagare som förlorat hundratusentals, kanske miljontals kronor i form av bortkastade insatsvaror och mantimmar, på sina traktorer och jobbar febrilt för att bli klara före höstregnen. För visst märks det att vi går mot svalare tider. På morgnar och eftermiddagar har jag sett att många har dragit på sig en fleecetröja i hytten.
Men offerkoftorna är lätträknade. Det hedrar Fellingsbrobönderna.
