Själva rubriken är ju en motsats i sig själv. Om man förväntar sig något, kommer det inte oväntat. Men det ligger en tröst i övertygelsen om att det plötsligt kan ske något som vi innerst inne trott på, även om alla omständigheter hittills talat för det omvända.
En YouTube-video som jag återkommer till med jämna mellanrum är den från Britain’s Got Talent, talangtävlingen för okända sångförmågor som på några korta minuter ska visa upp vad de kan, hissas eller dissas av juryn och eventuellt få biljett till nästa steg i tävlingen.
Nu vet ni vem jag tänker på, eller hur? Den lätt korpulenta och aningen speciella Susan Boyle, som vid första deltävlingen 2009 klampar in på scenen och proklamerar att hon vill bli en professionell sångerska, som musikaldivan Elaine Paige. Med det rufsiga gråsvarta håret, den missklädsamma klänningen och de stadiga benen nedstoppade i ett par pumps förefaller Susan Boyle vara så långt från West Ends glittrande scener som tänkas kan.
Ögonbryn lyfts. Misstrogna mungipor döljer, eller döljer inte, löje och hån. Juryn byter roade blickar med varandra, med illa maskerad skepsis. Frågorna är artiga men samtidigt ohöljt nedlåtande. Vem tror hon att hon är?
Så tar Susan Boyle första tonen och scenen är hennes. Efter andra strofen har hon stående ovationer; när sången tonar ut blänker tårarna i juryns ögon. En av domarna, Piers Morgan, sammanfattar vad alla tänker: ”När du stod där, med det där uppkäftiga grinet, och sa att du ville bli som Elaine Paige, så skrattade alla åt dig. Nu är det ingen som skrattar längre!”
I skrivande stund har YouTube-klippen från detta tillfälle visats omkring 134 miljoner gånger. Susan Boyle blev omåttligt populär i sitt hemland (britterna älskar sina underdogs) och utöver världen, och skivkontrakten rasade in. Det blev en duett med Elaine Paige också.
Lärdom? Ja, självklart att vi inte ska döma hunden efter håren, boken efter omslaget, eller döma för snabbt över huvud taget. Men också att det som i förstone ser ut som ett svidande nederlag kan vändas till triumf, utan att någon riktigt fattar hur det gick till.
Det börjar röra på sig i Fellingsbro. Mycket har hänt bara sedan jag flyttade hit för 23 år sedan som visserligen har varit dystert: nedläggningar av företag, av apoteket, av järnvägen, av kopparnätet. Men det finns en motrörelse, och den har blivit starkare. Fler och fler ser bygdens potential. Fellingsbro har ett starkt civilsamhälle och människor som på mängder av olika sätt bidrar till att stärka ortens sammanhållning och attraktivitet, något som fellingsbro.se rapporterar om från vecka till vecka. Det är en ovärderlig tillgång, på samma sätt som en naturlig talang och en slående sångröst.
Jag tänker ibland på Susan Boyle när Fellingsbro som bostadsort kommer på tal. När jag har frågat varför det egentligen skulle vara så otänkbart att flytta hit, och har fått de där nedlåtande skratten och överseende blickarna till svar.
Och jag tänker att en dag skrattar de inte längre.
