Julen ska vara fördragsamhetens och den goda viljans tid. Det är alldeles riktigt. Därför ska jag börja med positiva tongångar.
Människors vilja att bidra till det gemensammas bästa i Fellingsbro manifesterar sig om och om igen, i stort och i smått. Det kan handla om julmarknader och grötluncher på Olofsborg. Det kan handla om tusentals glittrande marschaller i mörkret utanför kyrkan eller rekordinsamlingar till mission och bistånd. Det kan handla om någon som erbjuder sin plats i kassakön på Hemköp. Det kan handla om en vänlig nick mot en flyktig bekant eller kanske rent av en främling på trottoaren. Det kan handla om ett besök hos en ensam eller en varm omfamning av en sörjande.
Det finns mycket som gör Fellingsbro till min plats på jorden, men framför allt är det civilsamhällets trägna strävan till att göra närmiljön lite trivsammare, lite vänligare, lite mer funktionell. Det är vi bra på i Fellingsbro, och vi kan bli ännu bättre. Det är väl ett ljust budskap i juletid, eller hur!
Så finns det andra organisationer som kan ha ett och annat att lära av hur det fungerar i Fellingsbro. Vi kan ta Region Örebro läns vårdorganisation som exempel.
I somras skrev jag ett rekviem över Fellingsbro vårdcentral. Ordet rekviem är latin och betyder ”vila”. Ordet används dock oftast i samband med dödsmässor och då är ju dödsfallet så att säga redan ett faktum. Men dödsprocesser kan vara utdragna och plågsamma, särskilt när den döende själv lever i förnekelse och vägrar se vartåt det barkar, trots att det är uppenbart för alla andra. Så tycks vara fallet med den vårdapparat som en gång förunnades fellingsbroarna.
En händelse under dagen kan belysa läget:
En dotter har under många veckor haft ont i ryggen. Ibland så att hon knappt kunnat stå upp. Hon sökte hjälp hos sjukgymnast, som gav tips på övningar att göra hemma. Övningarna genomfördes, men inget blev bättre. Den återbesökstid som hon fick, avbokade jag eftersom hon hade en viktig aktivitet i skolan. Avbokningen noterades och dottern bokade ett nytt besök, som genomfördes någon vecka senare. Vid detta tillfälle uppmanades dottern av sjukgymnasten att fortsätta med sina övningar men söka läkare om smärtan inte gav med sig.
Efter en månad är ryggvärken så svår att vi beslutar oss för att försöka få en tid hos en läkare vid Freja vårdcentral. Den automatiska telefontjänsten beviljar nådigt ett samtal med sjuksköterska, som vi för enkelhetens skull kan kalla för Freja. Utan att överdriva kan man säga att Freja inte har en av sina mest tillmötesgående dagar. Tonen kan enbart beskrivas som fientligt ointresserad. Så här utspinner sig samtalet:
Maken: Min dotter har länge haft ont i ryggen och vi skulle vilja att en läkare tittar på henne.
Freja: Men då måste hon först göra ett återbesök hos sjukgymnasten, och så får sjukgymnasten remittera henne till läkare.
Maken: Men hon har redan varit hos sjukgymnasten två gånger, och det var sjukgymnasten som uppmanade henne att kontakta läkare om smärtan höll i sig.
Freja: Nej, enligt vad jag kan se har hon bara varit hos sjukgymnasten en gång, och att en anhörig avbokade återbesöket.
Maken: Ja, det stämmer att återbesöket avbokades, men dottern bokade själv en ny tid och gjorde ett återbesök. Om det inte syns i ditt system så har väl inte sjukgymnasten registrerat återbesöket.
Freja: Nej, så fungerar det inte. Jag kan se här att hon bara har varit hos sjukgymnasten en gång.
Maken: Men jag VET ju att hon har varit där två gånger! Finns det inte ens en möjlighet för ett barn med långvariga ryggsmärtor att få träffa en läkare längre?
Freja: Nej, det skulle väl vara en ortoped då, men det kan inte bli aktuellt förrän efter nyår.
Maken: Ursäkta, men nu blir jag så arg så nu lägger jag på.
[Samtalet avslutas.]
Efter samtalet åker maken och dottern ner till sjukgymnasten i Fellingsbro för att reda ut detta missförstånd. Dörren är låst men besökare uppmanas ringa på klockan. Ljuset lyser därinne (något tycks man ha lärt sig sedan i somras i alla fall!) men trots att de ringer upprepade gånger, kommer ingen och öppnar.
Nu befinner vi oss alltså i situationen att ett barn med långvariga ryggsmärtor inte får träffa en läkare, eftersom en sjuksköterska på Freja vårdcentral inte anser att ett faktiskt, verkligt, genomfört sjukgymnastbesök har inträffat. Och för att få tala med en sjukgymnast krävs ytterligare telefonkontakter, omgärdade av teknikens grindvaktssystem, därefter bokning av ny tid hos sjukgymnast och först SEDAN kan dottern möjligen få träffa en läkare för att få ett utlåtande om vad som kan vara fel på ryggen. I bästa fall i år. Vi är besvikna och arga och dessutom förvånade över att en sjuksköterska på telefon kan göra ett tvärsäkert medicinskt utlåtande om en rygg hon aldrig sett och därmed utesluta andra möjliga diagnoser.
När maken kommer hem från det misslyckade sjukgymnastbesöket, öppnar han posten. Han har fått ett brev från – nu ska ni få höra – Folktandvården i Fellingsbro! Avsändaren är ivrigt angelägen om att maken ska kontakta Folktandvården i Fellingsbro för att boka en tid. Längst ner på brevpapperet har man skrivit ut besöksadressen: ”Folktandvården Fellingsbro, Torgvägen 3, 73271, Fellingsbro”.
Detta är adressen till en tandläkarmottagning som har varit stängd i flera år. Om det inte hade varit jul utan påsk så hade det varit nära till hands att tala om en mirakulös uppståndelse.
Av någon anledning kommer jag att tänka på Monty Pythons klassiska sketch ”The Dead Parrot”. En kund kommer till en djuraffär och vill lämna tillbaka en död papegoja som visar alla tecken på fullt utvecklad rigor mortis. Affärsinnehavaren nekar: ”Den bara sover. Den kanske vilar sig. Förmodligen är den bara stel av överraskning.” Kunden blir mer och mer frustrerad och utbrister sedan i ett fyrverkeri av varianter på samma tema: ”This parrot is pleading demise, it has passed on, it is no more! It has ceased to be, it has expired and gone to meet its Maker, it is stiff, it is bereaved of its life, it rests in peace! It’s run down the curtain and joined the choir invisible! This. Is. An. Ex. Parrot!”
Var jag orättvis när jag skrev ett rekviem över Fellingsbros döda vårdcentral i somras? Nej, jag tror inte det. Aldrig har jag fått så många och så samstämmigt bekräftande reaktioner på en text under mina 25 år som skribent. Är jag orättvis när jag nu skriver detta? Det är möjligt. Men framför allt är jag orolig. För jag har svårt att tro att vår familj är den enda som har mött Freja vårdcentral i denna sin nya tappning. Inte alla orkar bråka; inte alla har ordet i sin makt. Många tystnar och ger upp. Vad betyder det för patientsäkerheten? För tilliten till vården? För tron på våra samhällsbärande institutioner?
Vi inser till slut att vi nog borde ha vänt oss till den avsomnade Folktandvården i Fellingsbro i stället. Här tycks man så att säga vara på bettet, man har öppet och väntar ivrigt på besök. På Freja vårdcentral, däremot, möts vi av en död papegoja vars ägare envetet upprepar att fellingsbroarna fortfarande har tillgång till ”vård efter var och ens behov, god tillgänglighet, rätt behandling och ett gott bemötande”.
